Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

31
Det är mycket svårt att så här efteråt förstå vad som framkallade skratten. En gång var orsaken
en sjöman från Dnjepr. Det var en man med väldiga kroppskrafter och järnnerver, som länge
hade bjudit motstånd vid förhören, inte så mycket till följd av moralisk beslutsamhet eller
kärlek till sanningen som av brist på fantasi. En dag utropade han plötsligt: ”Jag har ändå
glömt en.” Han förklarade att han hade haft för avsikt att ange alla anställda vid den ångfartygsexpedition
för vilken han arbetade, och han hade rabblat upp deras namn i den ordning
de satt på kontoret. Dess värre hade han glömt den stenograf som hade sin plats bakom en
eldskärm. Men han skulle gottgöra saken samma morgon. Den munterhet som en sådan
händelse framkallade är svår att fatta. Man kan inte lära känna en människa bättre än genom
det sätt på vilket hon beter sig i ett fängelse. I dessa knyts starkare vänskapsband, men
människor blir också dödsfiender.
I många celler, särskilt där ”celledaren” var en human och betydande personlighet, vilket ofta
var fallet, förekom det ofta allvarliga diskussioner. Föreläsningar, t. o. m. hela kurser, hölls i
de mest varierande ämnen som t. ex. litteratur, historia, krigshistoria, naturvetenskap och
maskinlära. Eftersom många nationaliteter var representerade bland fångarna kunde man
bedriva jämförande språkstudier. Det inträffade t. o. m. att den intellektuella verksamheten i
ett fängelse resulterade i publicering av ett originalarbete i matematik efter frigivningen. Det
bör ihågkommas att detta arbete måste utföras utan papper eller penna med användning av de
mest primitiva hjälpmedel, varvid t. ex. en platt tvålbit fick tjäna som skrivplån. Denna bok
kom till stånd under månadslånga diskussioner mellan två män i en NKVD-cell.
Det förekom även en hel del konstnärlig verksamhet. Bristen på böcker gjorde att berättarkonsten
utvecklades till en höjdpunkt som endast kan ha uppnåtts på den tiden när läskunnigheten
var sällsynt. Det var under sådana förhållanden eposet föddes. I våra celler
återgavs många historier och berättelser ur världslitteraturen, som vi aldrig hade läst, men
senare läste efter vår befrielse. Och vi kan säga att cellversionen, ehuru den innehöll saker
som inte fanns i originalet, ibland hade den största konstnärliga effekten på oss. Men utdrag ur
litterära mästerverk var inte det enda som bjöds oss. Vi fick också lyssna till originalberättelser,
och vi mötte några mästare i improvisationens konst.
Fängelselivet, som bryter ner vissa människor, utvecklar hos andra oväntad koncentrationsförmåga
och produktivitet. Det fanns också experter i bildande konst som gjorde briljanta
porträtt, masker och andra saker av knådat bröd. Dessa var ibland otroligt effektfulla. Det
måste erkännas att hungern ibland besegrade konstnären, som efter avslutat arbete åt upp sitt
mästerverk.
Fängelseledningen betraktade all denna verksamhet med en viss tolerans, i vissa fall t. o. m.
med välvilja. Man hade i allmänhet det intrycket att NKVD-personalen i den mån den inte var
invecklad i förhörsprocessen och i den mån bestämmelserna åtlyddes undvek onödig stränghet
och faktiskt visade en viss välvilja gentemot fångarna, som tilltog allt eftersom slutet på
Jezjovperioden närmade sig. Det enorma antalet ”folkfiender”, legendernas och bekännelsernas
uppenbara overklighet erkändes slutligen så allmänt att de inte längre togs på allvar,
inte ens av NKVD-tjänstemännen själva.
Dessutom fanns det många tjänstemän av alla grader från enkla fångvaktare till fängelseguvernörer
och däribland även förhörsledare som åter och åter igen trotsade bestämmelserna
och riskerade sin egen frihet för att finna möjligheter att göra fångarnas liv lättare. Det kunde
ske genom att i hemlighet ge dem mat och cigarretter eller t. o. m. bara genom att säga dem
ett tröstande eller uppmuntrande ord.
De som kände till ohyggligheterna i nazisternas fängelser och koncentrationsläger eller själva
hade erfarit dem måste medge att det i de ryska fängelserna inte förekom några exempel på
den godtyckliga grymhet och systematiska sadism som var så karakteristiska för de nazistiska