Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

30
– var det möjligt att ge plats åt upp till tre man på varje kvadratmeter. Men i landsortsfängelserna
var överbefolkningen lika stor, och britsar och bräder måste tas bort för att man
skulle kunna få in fler fångar. De sov i rader arrangerade som fiskben och måste ligga på ena
sidan. Varje rad hade sin ledare, som bestämde när alla skulle vända sig. Det var omöjligt att
ligga på en och samma sida hela tiden, och en person kunde inte vända sig utan att störa alla
de övriga. Det fanns celler som var ändå mer överbefolkade. I dessa måste man sova i skift.
Medan hälften sov på golvet packade som sardiner, måste de övriga stå.
Omfattningen av överbefolkningen i fängelsecellerna, antalet fängelser i varje stad, fångarnas
genomsnittliga arresteringstid tills de överflyttades till ett arbetsläger, befolkningssiffror för
de olika områden från vilka fångarna kom och utrensningens långvarighet, som stod i tydlig
relation till graden av överbefolkning, gjorde det möjligt att företa en ganska pålitlig uppskattning
från stad till stad och från distrikt till distrikt av proportionen mellan antalet arresteringar
och hela folkmängden. Beräkningar av detta slag gjordes ofta av fångarna, vanligtvis med
hjälp av statsjurister och NKVD-tjänstemän som inspärrats i samma cell. Dessa visade att
antalet arresteringar under Jezjovperioden måste ha uppgått till mellan 5 och 10 procent av
hela befolkningen. Om man antar att folkmängden i Sovjetunionen var omkring 150 miljoner,
betyder det en sammanlagd summa av minst mellan 7 och 14 miljoner fångar och människor
som levde förvisade i områden under NKVD:s förvaltning. Denna summa omfattar offren för
tidigare utrensningar och även de kulaker som ännu år 1938 inte hade frigivits.
Vid denna uppskattning har man tagit med i beräkningen att nationella republiker som
Ukraina, Armenien och andra framvisade en högre procent fångar än det egentliga Ryssland,
och att städerna, framför allt storstäderna, företedde en högre procent än landsbygden.
Proportionen varierade också i olika befolkningsklasser och i skilda yrkesgrupper. Arresteringarna
bland intelligentian, järnvägsarbetarna, röda arméns officerare och andra grupper var
proportionellt fler än genomsnittet. Det bör framhållas att det inte fanns något annat sätt att
komma fram till en totalsumma än genom att göra en beräkning av detta slag och genom att
stödja sig på upplysningar som inhämtats från arresterade NKVD-tjänstemän och kompletterats
med uppskattningar av järnvägstjänstemän från de större stationerna. De sistnämnda
tillhandahöll siffror om det genomsnittliga passagerarantalet på fångtågen som dagligen
passerade deras stationer. Beräkningar som grundades på sådana siffror ledde i stort sett till
samma resultat.
I detta sammanhang förefaller det värt att omnämna ett annat intressant faktum beträffande de
totala befolkningssiffrorna för Sovjetunionen. I början av år 1936 fattade Högsta sovjet beslut
om en allmän folkräkning, som genomfördes med stor grundlighet till ackompanjemang av en
stor propagandakampanj. De som befann sig i fängelser och arbetsläger medräknades
naturligtvis, men resultatet av denna folkräkning offentliggjordes aldrig. Totalsumman för
hela landet var emellertid känd inom NKVD:s murar och sades ha varit 147 miljoner. Denna
siffra betyder att Sovjetunionens befolkning inte ökade under de tio åren från 1926 till 1936,
d. v. s. att födelsetalet under denna period endast uppvägde dödligheten från 1933 års
hungersnöd, likvideringen av kulakerna och dödsfallen bland deporterade. Det förklarades
officiellt att folkräkningen var ogiltig, emedan sabotörer och kriminella individer hade
deltagit i den. 1939 ägde en annan folkräkning rum, vars resultat publicerades. Enligt denna
utgjorde hela befolkningen 168 miljoner.
När fångarna inte talade om maten, talade de om sitt liv före arresteringen. Det därnäst
viktigaste samtalsämnet var förhörsmetoderna och utvecklingen av individuella fall. Nära nog
alla talade fritt och oreserverat om sitt fall och förloppet av sitt förhör. Endast arresterade
NKVD-tjänstemän var reserverade och förblev i bister tystnad. Ovissheten om ens öde och
den eviga frågan ”Varför?”, som plågade alla ledde naturligtvis till depression. Det fanns dock
distraktionsmoment. På något sätt förflöt livet, och det skrattades faktiskt en hel del i cellerna.