Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

29
I de inre fängelserna var läkarvården ganska god med undantag av att förhörsoffren helt och
hållet negligerades om inte deras skador var av sådan art att följderna kunde bli ödesdigra.
Läkarna, som slets mellan omsorg om fångarnas hälsa och fruktan att blanda sig i ”förhörets
förlopp”, befann sig ofta i ett svårt dilemma. På en fånge vars revben hade brutits under
förhöret ställdes diagnosen att han led av ”neuralgi i revbenen”, men han erhöll trots detta den
riktiga medicinska behandlingen. Dödsfall i cellerna var ytterst sällsynta. Fångar lyckades
emellanåt begå självmord genom att hänga sig med hjälp av handdukar eller skära av sig
pulsådern med glasskärvor, oaktat myndigheternas alla försiktighetsmått. Men det var mycket
ovanligt.
Det var möjligt att få tänder utdragna, och i några fängelser kunde man t. o. m. få dem lagade.
Allvarliga sjukdomsfall överfördes till fängelsesjukhuset, där komplicerade operationer ibland
utfördes. Fångarnas dåliga hälsotillstånd medförde att dödsfall ganska ofta inträffade på
fängelsesjukhusen. Epidemier var sällsynta, ehuru som en följd av de sanitära förhållanden
som rådde i de ”stora cellerna” i de ”yttre” fängelserna i landsorten dysenteri ständigt förekom
i dessa. Allmänna vaccineringar mot infektionssjukdomar, särskilt mot tyfus, ägde ofta
rum.
I fråga om ohyra var förhållandena mycket skiftande. Löss var inte ovanliga i de ”stora
cellerna” i landsortsstäderna och i de mindre städernas fängelser, men de var mer sällsynta än
i Berlins centralfängelse vid Alexanderplatz. I nästan varje ”stor cell” fanns vägglöss, men
Lubjankafängelset i Moskva och några av Kievs fängelser var fria från dem.
Enligt bestämmelserna var fångarna berättigade till en daglig promenad. Den varade vanligen
omkring tio eller femton minuter och försiggick i regel på den lilla fängelsegården, som var
avstängd från yttervärlden genom höga murar. Fångarna vandrade runt parvis bakom varandra
under tystnad och med nedböjda huvuden som bestämmelserna föreskrev. I somliga städer
stod två vakter i vardera ändan av gården med gevären osäkrade. Scenen erinrade om van
Goghs berömda tavla. Till följd av alla fängelsers överbefolkning ägde promenaderna ibland
rum nattetid. Skådespelet på den bländande starkt upplysta, snötäckta gården var fantastiskt
och oförglömligt. En fängelsegård omgavs tidigare av träd och var planterad med blommor. I
början av Jezjovperioden höggs träden ner, blommorna avlägsnades, gården täcktes med
asfalt, och de omgivande murarna byggdes högre och vitlimmades.
Ett minne av en sådan promenad, som träder fram, visar på ett typiskt, nästan symboliskt sätt
vilket slags människor, som föstes tillsamman i en cell. I täten gick fader Alexander, en
ärkeabbot från den ortodoxa kyrkan, åtföljd av Levin, som var sekreterare i en partikommitté,
medlem av partiets centralkommittéoch den kommunistiska akademin och som hade avlagt
akademisk examen vid De röda professorernas institut. Bakom honom vandrade Vasja, som
var soldat i röda armén. Han var inte medlem av partiet, utan en f. d. arbetare i en Leningradfabrik.
Man sade att han var anhängare till Bucharin. Bredvid honom gick Sjolok, överste i
NKVD-trupperna, och släpade under plågor på sitt ben, som brutits vid ett förhör, och bakom
denne den välkände ingenjören och teknikern professor Lange som var expert på jordbruksmaskiner.
Langes följeslagare var Rakita, medlem av Kommunistisk ungdom och vaktmästare
i en Sovjetbyrå, och så vidare raden ner. Alla dessa män, som hade den mest skiftande
utbildning, olika nationalitet, härkomst och åskådning, var lika i NKVD:s ögon.
Den fruktansvärda överbefolkningen i fängelserna under Jezjovperioden var det svåraste
fångarna hade att uthärda. En cell kunde hysa från åtta till tio gånger fler människor än den
var avsedd för. I Moskvas fängelser var överbefolkningen lättare att bära än i landsortens.
Moskvafängelserna hade träbritsar till sängplatser, madrasser utdelades och anstalter vidtogs
så att fångarna kunde sova under britsarna, ett arrangemang som ironiskt kallades ”metron”.
På detta sätt och genom att lägga bräder mellan britsarna – dessa sängplatser kallades flygplan