Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

28
ofta förskräckliga förhållanden. I stor utsträckning berodde det på brist på rengöringsmedel
och på att fångarna vanligtvis utgjordes av bönder.
Fram till 1939 var födan tillräcklig för att uppehålla livet på en fånge, men en ganska kort
fängelsetid gjorde en människa utmärglad och fruktansvärt försvagad. Maten bestod av en
daglig ranson på mellan 500 och 600 gram grovt svart bröd, 20 gram socker och en soppa som
serverades två gånger dagligen. I allmänhet var det kålsoppa, och den innehöll knappast
någon näring. I somliga fängelser fick man en matsked gröt, vanligtvis gjord på korngryn,
liksom också varmt vatten eller surrogatte tre gånger om dagen. De som satt i fängelse någon
längre tid var alltid hungriga, och i de olika fängelserna var maten det huvudsakliga samtalsämnet.
En betydelsefull roll i fängelselivet spelade lavotjkan eller marketenteriet. Fångarna tilläts att
– i allmänhet en gång i månaden – köpa nödvändighets- och lyxvaror i begränsade kvantiteter
från marketenteriet. Den summa de gjorde av med drogs av från de pengar som var i deras
ägo vid tidpunkten för arresteringen eller som skickats dem av anhöriga. Rökning i cellerna
var tillåten, och man kunde köpa cigarretter. Till en början kunde också machorka 9 köpas,
men det förbjöds längre fram med anledning av att fångar hade försökt mörda fångvaktare
efter att ha kastat machorka i deras ögon. Fördelningen av varor som köpts i marketenteriet
var väl organiserad. I varje cell valdes en ”välgörenhetskommitté”, vars uppgift var att sörja
för dem som inte hade några pengar att ge ut. Ett bidrag på mellan 10 och 20 procent av vad
de köpte uttaxerades bland de mer välbärgade kamraterna.
Denna uppdelning utfördes i vanliga fall med fullständig opartiskhet, och alla fångarna i varje
cell betraktades i regel som jämlikar. I detta sammanhang syns det oss dock på sin plats att
berätta en liten historia som är karakteristisk för sinnesstämningen i Sovjetfängelserna. Det
fanns i en cell en äldre partitjänsteman som varit medlem av centralkommittén och var en
typisk, ortodox representant för partilinjen. En av hans cellkamrater var ett ytterst sällsynt fall.
Denne var en uppenbart äkta spion, som tagit sig över gränsen till Polen och medgivit att han
handlat på order av den polska regeringen. Den äldre partitjänstemannen ställde den frågan
om en verklig fiende till Sovjetunionen borde få vara med om uppdelningen eller inte. Frågan
gjordes till föremål för omröstning, och det beslöts med stor majoritet att mannen skulle ha
samma andel som de övriga.
Fullständig demokrati och absolut jämlikhet var regeln bland fångarna. Varje cell valde sin
starosta, ”celledare”, som upprätthöll ordning och disciplin, anvisade sovplatser, bilade
konflikter etc. Fängelseledningen erkände till fullo denna institution i cellerna. En fånges
ställning berodde på den tid han hade tillbragt i fängelse. Ju längre han hade varit där, desto
större var hans prestige.
Då vi under loppet av flera års fångenskap genom egen erfarenhet eller genom förmedling av
andra erhållit kännedom om ett mycket stort antal fångar och fängelser, kan vi med avsevärd
säkerhet fastslå att det praktiskt taget aldrig inträffade att fångarna inte fick sina matransoner
regelbundet och oavkortade. 10 Med hänsyn till den enorma roll som maten spelade i fångarnas
samtal, skulle vi otvivelaktigt ha hört talas om missförhållanden i detta hänseende om några
hade förekommit. I teorin hade varje fånge rätt att klaga om han trodde att hans brödranson
var för liten, och han var berättigad att i sin närvaro få den vägd. I praktiken inträffade detta
sällan, eftersom det förekom alltför många klagomål av detta slag. De berodde på att hungriga
fångar nästan alltid tror att de fått för små portioner.
9
En sämre sorts tobak.
10
Detta gäller rannsakningsfängelserna. Vi har ingen erfarenhet av de fängelser eller läger till vilka fångarna
skickades efter domens avkunnande.