Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

27
flera bås, som ventilerades genom små hål och i vilka en person nätt och jämnt hade tillräcklig
plats att stå eller sitta. I allmänhet stoppades emellertid två eller t. o. m. tre personer in i varje
bås. På fängelsejargongen kallades dessa åkdon ”svarta korpar”. I vissa fängelser placerades
fångar som väntade på att förhöras eller som just skulle förflyttas eller hade förflyttats till ett
annat fängelse i vad som kallades ”hundgårdar”. Dessa utgjordes av små bås, i vilka fångarna
kvarhölls i timmar och t. o. m. en halv dag i sträck. Att skenbart av förbiseende under flera
timmar lämnas i sådana små bås tillhörde de ”kulturella” uppmjukningsmetoderna. Fångtransporterna
på järnväg försiggick i speciella s. k. Stolypinvagnar. Dessa utgjordes av vanliga
passagerarvagnar med gallerförsedda fönster, i vilka upp till tolv fångar reste i en kupé.
Behandlingen av fångar i de sovjetryska fängelserna varierade enormt med de olika faser som
följde på revolutionen. Omedelbart efter denna fanns det en period som sammanföll med
reformivern på så många andra områden och under vilken fängelserna betraktades snarare
som uppfostrings- än straffanstalter. Behandlingen även av politiska fångar syns under denna
tid ha varit relativt mild och civiliserad. Ordet fängelse ersattes med uttrycket ”hus för
kooperativt tvångsarbete”, och ehuru man talade om ”arbetsläger”, kom uttrycket ”koncentrationsläger”
i användning bland förhörsledare och fångar först efter 1933. Vi har ingen personlig
erfarenhet av tiden före 1937. Under Jagoda, Jezjovs företrädare, blev behandlingen så
småningom hårdare och grundades på principen att fången skulle få känna straffets stränghet i
full utsträckning. De gamla uttrycken kom också åter i bruk. Dödsstraffet 8 , som tidigare
officiellt betecknats som ”den strängaste åtgärden till socialt försvar”, blev nu ”det strängaste
straffet”. Politiska fångar behandlades i Sovjetunionen mycket strängare än kriminella. Vi
skall senare diskutera kriminalfångarnas förmånsställning. En annan olikhet i jämförelse med
förhållandena i andra länder var att även bortsett från förhörsmetoderna behandlingen av
fångarna var väsentligt strängare före domens avkunnande än efteråt.
I och med Jezjovs utnämning infördes nya och mycket strängare fängelsebestämmelser.
Utsikten från fönstren skymdes för med hjälp av fönsterluckor så att man endast kunde se ett
litet stycke av himlen. Alla spel förbjöds, särskilt schack. Det fortsatte man dock att spela i
ganska stor utsträckning. Fångarna knådade sina brödbitar till schackpjäser, och det fanns ett
anmärkningsvärt stort antal skickliga spelare och bland dem somliga som kunde spela blint,
mot vilket ingen kunde invända något. Fångarna berövades också fullständigt tillgången till
böcker, utom i de två Moskvafängelserna, Lubjanka och Butyrka. Efter Berias utnämning i
mitten av år 1939 blev emellertid spel och böcker åter tillåtna. Detta betydde en stor lättnad,
ty fängelsebiblioteken var i allmänhet välförsedda. De innehöll inte endast ryska klassiker,
utan också översättningar från utländska språk och vetenskapliga, särskilt historiska arbeten.
Under Jezjovperioden var straffet för den minsta förseelse, som t. ex. innehavet av en nål,
”arresten”. Denna var ett fängelse inom fängelset, i vilket det endast utportionerades hälften
eller två tredjedelar av den inte särskilt bastanta normala matransonen. Man fråntogs varma
kläder och tilläts att ligga bara under natten och då på stengolvet.
Renligheten i cellerna varierade i hög grad i de olika fängelserna, och från plats till plats. I
NKVD:s s. k. inre fängelser var den i allmänhet relativt god. Cellerna i det berömda Lubjankafängelset
i Moskva kunde vad renligheten beträffar tävla med vilket ryskt eller t. o. m.
europeiskt hotell som helst. Det hade parkettgolv, som fångarna höll vackert polerade. I alla
fängelser i Moskva och de stora städerna i landsorten fick fångarna bada var tionde dag. Tvål
utdelades i tillräckliga kvantiteter. Samtidigt desinficerades kläderna.
En fullständig motsats till de inre fängelserna, särskilt till dem som fanns i Moskva, erbjöd de
s. k. stora cellerna i provinsfängelserna, i synnerhet i mindre städer och byar. I dessa rådde
8 Det avskaffades den 26 maj 1947 men återinfördes den 1 januari 1950.