Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

25
förhör av häxor har överlämnats i arv åt oss i Malleus maleficarum 7 , som lämnar oss i
tvivelsmål om förhörsledarna själva trodde att de berättelser de framtvingade överensstämde
med verkligheten eller ej.
Det fanns ganska många förhörsledare från NKVD som var fullt medvetna om legendernas
overklighet och som var nog cyniska att emellanåt medge det. De flesta förklarade att de,
ehuru de inte trodde legendernas detaljer, var övertygade om att dessa innehöll en kärna av
sanning, och detta var tillräckligt för att i deras ögon rättfärdiga deras handlingar. Men
praktiskt taget hela den tjänstemannakår som ledde dessa förhör försvann dels under själva
Jezjovperioden, dels under de efterföljande månaderna. Den efterträddes av yngre män, till
största delen enkla människor, som aldrig betvivlade de anklagades skuld, utom i ett fåtal fall,
som utpekades som resultatet av ”överdrivet nit”.
Den bästa historiska analogin är troligtvis det berömda fallet rörande tempelriddarna i
Frankrike på 1300-talet. Ändamålet var att beröva Tempelherreorden rättsanspråket på dess
stora förmögenhet så att den kunde konfiskeras av kronan. Lämpliga förhörsåtgärder
tillförsäkrade att alla de anklagade bekände att de hade begått de mest fasansfulla brott i
Satans tjänst.
V. Fängelselivet
Bortsett från förhören skilde sig fängelselivet i Sovjetunionen inte i nämnvärd grad från det
som förekommer i andra länder. Men det hade dock vissa särdrag som en följd av utrensningens
masskaraktär och den framskjutna roll den spelade i landets liv.
Fängelserna, till vilka de arresterade vanligen avlämnades på natten, hade till största delen
byggts under den tsaristiska tiden. Butyrka, ett av de största fängelserna i Moskva, består bl.
a. av ett torn, som alltjämt används och i vilket Pugatjev, som var ledare för bondeupproret
under Katarina II:s tid, hölls inspärrad. I alla större städer hade s. k. inre fängelser byggts som
annex till NKVD:s administrativa byggnader. Dessa hade i allmänhet uppförts nyligen och
innehöll små, välhållna celler, som i regel var avsedda för högst fyra fångar. Men under
utrensningen var de fyllda tio gånger om.
Alla fängelser förvaltades av NKVD, men av en annan avdelning än den som hade hand om
förhören. Fångar med vilka förhör pågick hölls isolerade från dem som hade dömts, så att de
förra aldrig fick veta något om de senares öden. Som enda källa för sådan information kunde
de tjäna som av en eller annan anledning hade förts tillbaka från fängelser för straffångar och
arbetsläger för att underkastas ytterligare förhör.
Ankomsten till fängelset åtföljdes av en otroligt noggrann kroppsvisitering. Alla papper och
metallföremål inräknat bältspännen och dylikt och t. o. m. kängsnören konfiskerades, och
metall- och hornknappar avlägsnades från kläderna. Varje söm liksom också alla kroppens
öppningar undersöktes för att finna gömda föremål. Dessa kroppsvisiteringar och cellundersökningar
upprepades med samma grundlighet i genomsnitt var fjortonde dag. Det oaktat
lyckades fångar ständigt skaffa sig och framgångsrikt dölja förbjudna artiklar, särskilt nålar.
Det berättades att en arresterad trollkarl i ett stort fängelse i Ukraina alltid stack en nål i
rocken på den tjänsteman som ledde inspektionen.
Typiskt för de sovjetryska fängelserna är vad fångarna ironiskt omnämnde som Stalins
”omsorg om den levande människan”. Varje tänkbart försiktighetsmått vidtogs för att hindra
dem från att begå självmord. Vi har redan omtalat att alla metallföremål var förbjudna. Vid
7
En av Sprenger 1487 utgiven skrift om häxväsendets teori och praktik med anvisningar för de misstänktas
fällande genom förfalskade protokoll o. d.