Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

22
Släktingar och godhjärtade grannar kunde i de flesta fall ta hand om fångarnas barn, och de
NKVD-tjänstemän som verkställde arresteringen hjälpte ofta till att finna tak över huvudet åt
dem. Det kan inte med rätta påstås att NKVD systematiskt inriktade sig på att få fångarnas
barn i sina klor, med undantag av ett fåtal fall då det gällde barn till högt uppsatta ämbetsmän.
Verkan av en deportation blev hårdare genom skillnaden i levnadsstandard mellan större och
mindre städer och genom skillnaden mellan högre och lägre kvalificerat arbete. Men svårare
att bära var den plötsligt förändrade hållningen hos vänner och bekanta. Varje som helst
kontakt med släktingar till ”folkets fiender” undveks omsorgsfullt. Många brukade låtsa sig
inte känna dem, och endast ett fåtal vågade besöka dem efter mörkrets inbrott och erbjuda
dem hjälp och deltagande.
Anhöriga till fångar avskedades i allmänhet från sina arbeten. Barnen bannlystes i skolan.
Ibland brukade faktiskt förhörsledaren eller någon annan NKVD-tjänsteman ingripa och
hjälpa en bojkottad hustru att finna arbete och någonstans att bo. Men så vitt vi vet hände
detta endast sedan fången hade erkänt. Ofta användes löftet härom till att framtvinga en
bekännelse. NKVD:s kodex eller ibland enskilda tjänstemäns humanitet tryggade i allmänhet
att ett sådant löfte uppfylldes. Efter att arresteringarna hade blivit verkligt omfattande och
barnen till fångar började utgöra grupper av betydande storlek, förbjöds officiellt bannlysning
av barn och ungdomar i skolor och vid universitet.
En viktig roll när det gällde att framtvinga bekännelser spelade metoden att flytta fångarna
från cell till cell. En person som envist vägrade att bekänna brukade sättas i en särskilt överfylld
eller otrevlig cell, och ibland brukade han få förbli där många månader utan att alls
förhöras. Fångarna förflyttades ofta från cell till cell uteslutande för att de skulle lära känna de
olika påtryckningsmedel som stod till myndigheternas förfogande och den effekt som dessa
hade på offren.
Man kunde t. ex. placeras i en cell med fångar som befann sig i det förhörsstadiet då de
piskades hårdhänt. Alla bar sålunda märken av nyligen genomgången misshandel. Och kort
därefter kunde man överflyttas till en cell vars alla innevånare redan hade komponerat sina
legender och gjort de begärda bekännelserna. Bland dem kunde finnas några som hade erhållit
tillåtelse att motta matpaket och kläder, att träffa medlemmar av sin familj eller att erhålla
nyheter om dem eller hade underrättats om vad NKVD hade gjort för att finna arbete och
bostad åt dem. En oerhörd optimism förmärktes ofta i dessa celler i fråga om de straff som
kunde väntas som följd av bekännelserna och om förhållandena i arbetslägren. Man fick t. ex.
höra att i någon avlägsen trakt, till vilken förvisningar förekom, man kunde få arbeta för egen
räkning, att man senare kunde få sin familj till sig eller t. o. m. att det snart skulle utfärdas
amnesti, senast hösten 1937 på tjugoårsdagen av oktoberrevolutionen.
Ett av de vanligaste och effektivaste knepen var det systematiska förhindrandet av sömn
genom utdragna förhör, som ofta oavbrutet kunde pågå under flera dagar och nätter. Tre eller
flera förhörsledare avlöste varandra och ställde oupphörligt frågor till den anklagade om vem
som hade rekryterat honom och vilka han hade rekryterat. Vanligtvis hölls förhören under
natten. Åratals erfarenhet hade möjliggjort för NKVD att utveckla en förhörsteknik mot
vilken praktiskt taget ingen kunde hålla stånd.
Det fanns olika grader av hård behandling. Fången kunde tillåtas att sitta eller han kunde
tvingas att stå, stundom i konstiga och obehagliga ställningar. Ständig brist på sömn har en
allvarligt förgiftande effekt. Behovet av sömn undantränger till slut varje annan förnimmelse,
t. o. m. hunger och törst. Det betvingar allt motstånd och undanröjer varje möjlighet till
koncentration. Bland kineserna och under medeltiden betraktades förhindrandet av sömn som