29.08.2013 Views

Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

21<br />

denna fas i allmänhet varade mycket länge. Vid sidan av övertalning spelade skrämsel och hot<br />

en ansenlig roll. Dessa medel användes vanligen då övertalningsfasen var över. Fången<br />

hotades med att halsstarrighet och motstånd skulle få allvarliga konsekvenser, och stränga<br />

straff, t. o. m. arkebusering, ställdes i utsikt.<br />

Indirekta metoder kom ofta till användning. Under ett förhör då förhörsledaren sökte få fram<br />

en bekännelse med ”fredliga” medel kunde omänskliga skrik och rop på hjälp från en kvinna<br />

ljuda från rummet näst intill. Om förhörsledaren märkte att detta allvarligt upprörde fången<br />

brukade han gå till dörren och ge order om att ”störningen” skulle stoppas. Kort därefter<br />

brukade emellertid tjuten åter börja, och så kunde det fortsätta under flera timmar. De skrik<br />

som kom från förhörsrummen och hördes i nästan alla celler för rannsakningsfångar varje natt<br />

under åren 1937 och 1938 tjänade samma ändamål. Det var svårt att föreställa sig att en<br />

människa kunde vänja sig vid dem och slutligen bli i stånd att sova lugnt medan dessa<br />

jämmerrop alltjämt genljöd.<br />

I sällsynta fall iordningställdes hela apparaten för verkställande av en dödsdom genom<br />

arkebusering. Ett sådant fall, som vi påminner oss, gällde en sjuttonårig yngling, som hette<br />

Serko-Bjelinskij och var son till en rysk emigrant. Han hade influerats av den intensiva<br />

propaganda som bedrevs i dylika kretsar om möjligheterna att få arbete och erhålla högre<br />

utbildning i Sovjetunionen. Han hade illegalt tagit sig över den polsk-ryska gränsen och<br />

arresterats som spion. En ”domstol” arrangerades för hans skull med åklagare och de vanliga<br />

tillbehören. Som ordförande satt emellertid hans förhörsledare och han dömdes till döden.<br />

Han fick sedan i flera månader sitta i en av ”dödscellerna”, i vilka de dödsdömda hade att<br />

emotse antingen avrättning eller uppskov. Slutligen upplästes ett utslag för honom, enligt<br />

vilket han slapp undan med 25 års tvångsarbete. Han placerades därefter åter i en rannsakningscell,<br />

och förhören började på nytt. Under processen uppmanades han skriva brev till<br />

vänner i Polen om att det gick bra för honom, att han hade fått arbete i en sockerfabrik och<br />

hoppades att snart få tillstånd att studera vid ett universitet som arbetarstudent.<br />

De vanligaste hoten gällde repressalier mot medlemmar av fångens familj. Man brukade hota<br />

honom med att hans hustru och föräldrar skulle arresteras och att hans barn skulle placeras i<br />

hem för föräldralösa barn under falska namn så att de aldrig skulle kunna återfinnas. En<br />

schweizisk kvinna, som efter kriget lyckats återvända till Schweiz, gav oss bevis för att<br />

sådana hotelser faktiskt sattes i verket och att det efter en frigivning var omöjligt att spåra upp<br />

barn som hade placerats i dylika hem.<br />

I detta sammanhang bör det fastslås att under Jezjovperioden de fall, då fångarnas familjer<br />

inte blev föremål för repressalier, kunde betraktas som rena undantag. Om en fånges familj<br />

bebodde en våning som var bättre än genomsnittet vräktes den alltid omedelbart efter<br />

arresteringen, och i allmänhet brukade familjen förlora rätten att över huvud vistas i staden.<br />

Det fanns också olika grader av deportation, som var mycket noggrant fixerade. Den mildaste<br />

formen var att vägra en fånges familj rätten att bo i de femton största städerna i Sovjetunionen.<br />

En något strängare form var att vägra den rätten att bo i de fyrtio största städerna.<br />

Dessa relativt milda former kom sällan till användning, i alla händelser i fråga om<br />

intellektuella, särskilt om hustrun var yrkesutövande. I allmänhet betydde ”fri deportation”<br />

förflyttning till ett särskilt område, som utvalts av NKVD, vanligen till Centralasien eller<br />

Sibirien, särskilt ofta till Karaganda i den centralasiatiska republiken Kazakstan. Somliga<br />

städer, t. ex. Alma Ata i Centralasien, sades vissa tider ha varit så överfyllda med deporterade<br />

kvinnor att den kvinnliga delen av befolkningen var mycket större än den manliga.<br />

Arresteringen av en äldre parti- eller statstjänsteman åtföljdes nästan utan undantag av att<br />

också hans hustru arresterades. Barnen placerades ofta i särskilda barnhem.

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!