Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

21
denna fas i allmänhet varade mycket länge. Vid sidan av övertalning spelade skrämsel och hot
en ansenlig roll. Dessa medel användes vanligen då övertalningsfasen var över. Fången
hotades med att halsstarrighet och motstånd skulle få allvarliga konsekvenser, och stränga
straff, t. o. m. arkebusering, ställdes i utsikt.
Indirekta metoder kom ofta till användning. Under ett förhör då förhörsledaren sökte få fram
en bekännelse med ”fredliga” medel kunde omänskliga skrik och rop på hjälp från en kvinna
ljuda från rummet näst intill. Om förhörsledaren märkte att detta allvarligt upprörde fången
brukade han gå till dörren och ge order om att ”störningen” skulle stoppas. Kort därefter
brukade emellertid tjuten åter börja, och så kunde det fortsätta under flera timmar. De skrik
som kom från förhörsrummen och hördes i nästan alla celler för rannsakningsfångar varje natt
under åren 1937 och 1938 tjänade samma ändamål. Det var svårt att föreställa sig att en
människa kunde vänja sig vid dem och slutligen bli i stånd att sova lugnt medan dessa
jämmerrop alltjämt genljöd.
I sällsynta fall iordningställdes hela apparaten för verkställande av en dödsdom genom
arkebusering. Ett sådant fall, som vi påminner oss, gällde en sjuttonårig yngling, som hette
Serko-Bjelinskij och var son till en rysk emigrant. Han hade influerats av den intensiva
propaganda som bedrevs i dylika kretsar om möjligheterna att få arbete och erhålla högre
utbildning i Sovjetunionen. Han hade illegalt tagit sig över den polsk-ryska gränsen och
arresterats som spion. En ”domstol” arrangerades för hans skull med åklagare och de vanliga
tillbehören. Som ordförande satt emellertid hans förhörsledare och han dömdes till döden.
Han fick sedan i flera månader sitta i en av ”dödscellerna”, i vilka de dödsdömda hade att
emotse antingen avrättning eller uppskov. Slutligen upplästes ett utslag för honom, enligt
vilket han slapp undan med 25 års tvångsarbete. Han placerades därefter åter i en rannsakningscell,
och förhören började på nytt. Under processen uppmanades han skriva brev till
vänner i Polen om att det gick bra för honom, att han hade fått arbete i en sockerfabrik och
hoppades att snart få tillstånd att studera vid ett universitet som arbetarstudent.
De vanligaste hoten gällde repressalier mot medlemmar av fångens familj. Man brukade hota
honom med att hans hustru och föräldrar skulle arresteras och att hans barn skulle placeras i
hem för föräldralösa barn under falska namn så att de aldrig skulle kunna återfinnas. En
schweizisk kvinna, som efter kriget lyckats återvända till Schweiz, gav oss bevis för att
sådana hotelser faktiskt sattes i verket och att det efter en frigivning var omöjligt att spåra upp
barn som hade placerats i dylika hem.
I detta sammanhang bör det fastslås att under Jezjovperioden de fall, då fångarnas familjer
inte blev föremål för repressalier, kunde betraktas som rena undantag. Om en fånges familj
bebodde en våning som var bättre än genomsnittet vräktes den alltid omedelbart efter
arresteringen, och i allmänhet brukade familjen förlora rätten att över huvud vistas i staden.
Det fanns också olika grader av deportation, som var mycket noggrant fixerade. Den mildaste
formen var att vägra en fånges familj rätten att bo i de femton största städerna i Sovjetunionen.
En något strängare form var att vägra den rätten att bo i de fyrtio största städerna.
Dessa relativt milda former kom sällan till användning, i alla händelser i fråga om
intellektuella, särskilt om hustrun var yrkesutövande. I allmänhet betydde ”fri deportation”
förflyttning till ett särskilt område, som utvalts av NKVD, vanligen till Centralasien eller
Sibirien, särskilt ofta till Karaganda i den centralasiatiska republiken Kazakstan. Somliga
städer, t. ex. Alma Ata i Centralasien, sades vissa tider ha varit så överfyllda med deporterade
kvinnor att den kvinnliga delen av befolkningen var mycket större än den manliga.
Arresteringen av en äldre parti- eller statstjänsteman åtföljdes nästan utan undantag av att
också hans hustru arresterades. Barnen placerades ofta i särskilda barnhem.