Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv
Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv
Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
21<br />
denna fas i allmänhet varade mycket länge. Vid sidan av övertalning spelade skrämsel och hot<br />
en ansenlig roll. Dessa medel användes vanligen då övertalningsfasen var över. Fången<br />
hotades med att halsstarrighet och motstånd skulle få allvarliga konsekvenser, och stränga<br />
straff, t. o. m. arkebusering, ställdes i utsikt.<br />
Indirekta metoder kom ofta till användning. Under ett förhör då förhörsledaren sökte få fram<br />
en bekännelse med ”fredliga” medel kunde omänskliga skrik och rop på hjälp från en kvinna<br />
ljuda från rummet näst intill. Om förhörsledaren märkte att detta allvarligt upprörde fången<br />
brukade han gå till dörren och ge order om att ”störningen” skulle stoppas. Kort därefter<br />
brukade emellertid tjuten åter börja, och så kunde det fortsätta under flera timmar. De skrik<br />
som kom från förhörsrummen och hördes i nästan alla celler för rannsakningsfångar varje natt<br />
under åren 1937 och 1938 tjänade samma ändamål. Det var svårt att föreställa sig att en<br />
människa kunde vänja sig vid dem och slutligen bli i stånd att sova lugnt medan dessa<br />
jämmerrop alltjämt genljöd.<br />
I sällsynta fall iordningställdes hela apparaten för verkställande av en dödsdom genom<br />
arkebusering. Ett sådant fall, som vi påminner oss, gällde en sjuttonårig yngling, som hette<br />
Serko-Bjelinskij och var son till en rysk emigrant. Han hade influerats av den intensiva<br />
propaganda som bedrevs i dylika kretsar om möjligheterna att få arbete och erhålla högre<br />
utbildning i Sovjetunionen. Han hade illegalt tagit sig över den polsk-ryska gränsen och<br />
arresterats som spion. En ”domstol” arrangerades för hans skull med åklagare och de vanliga<br />
tillbehören. Som ordförande satt emellertid hans förhörsledare och han dömdes till döden.<br />
Han fick sedan i flera månader sitta i en av ”dödscellerna”, i vilka de dödsdömda hade att<br />
emotse antingen avrättning eller uppskov. Slutligen upplästes ett utslag för honom, enligt<br />
vilket han slapp undan med 25 års tvångsarbete. Han placerades därefter åter i en rannsakningscell,<br />
och förhören började på nytt. Under processen uppmanades han skriva brev till<br />
vänner i Polen om att det gick bra för honom, att han hade fått arbete i en sockerfabrik och<br />
hoppades att snart få tillstånd att studera vid ett universitet som arbetarstudent.<br />
De vanligaste hoten gällde repressalier mot medlemmar av fångens familj. Man brukade hota<br />
honom med att hans hustru och föräldrar skulle arresteras och att hans barn skulle placeras i<br />
hem för föräldralösa barn under falska namn så att de aldrig skulle kunna återfinnas. En<br />
schweizisk kvinna, som efter kriget lyckats återvända till Schweiz, gav oss bevis för att<br />
sådana hotelser faktiskt sattes i verket och att det efter en frigivning var omöjligt att spåra upp<br />
barn som hade placerats i dylika hem.<br />
I detta sammanhang bör det fastslås att under Jezjovperioden de fall, då fångarnas familjer<br />
inte blev föremål för repressalier, kunde betraktas som rena undantag. Om en fånges familj<br />
bebodde en våning som var bättre än genomsnittet vräktes den alltid omedelbart efter<br />
arresteringen, och i allmänhet brukade familjen förlora rätten att över huvud vistas i staden.<br />
Det fanns också olika grader av deportation, som var mycket noggrant fixerade. Den mildaste<br />
formen var att vägra en fånges familj rätten att bo i de femton största städerna i Sovjetunionen.<br />
En något strängare form var att vägra den rätten att bo i de fyrtio största städerna.<br />
Dessa relativt milda former kom sällan till användning, i alla händelser i fråga om<br />
intellektuella, särskilt om hustrun var yrkesutövande. I allmänhet betydde ”fri deportation”<br />
förflyttning till ett särskilt område, som utvalts av NKVD, vanligen till Centralasien eller<br />
Sibirien, särskilt ofta till Karaganda i den centralasiatiska republiken Kazakstan. Somliga<br />
städer, t. ex. Alma Ata i Centralasien, sades vissa tider ha varit så överfyllda med deporterade<br />
kvinnor att den kvinnliga delen av befolkningen var mycket större än den manliga.<br />
Arresteringen av en äldre parti- eller statstjänsteman åtföljdes nästan utan undantag av att<br />
också hans hustru arresterades. Barnen placerades ofta i särskilda barnhem.