Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

19
sociala ställning, utbildning, medlemskap av partiet o. s. v. De flesta bönder och outbildade
arbetare undslapp t. ex. med en enkel bekännelse om att de som ett led i kontrarevolutionär
agitation hade påstått att det rådde knapphet på födoämnen eller olja, eller att skor som
tillverkades i Sovjetfabriker var av sämre kvalitet, eller någonting liknande. Detta var
tillräckligt för att dömas till mellan tre och sju års tvångsarbete enligt artikel 58, paragraf X
(om kontrarevolutionär agitation).
Dessa legender utmärkte sig emellanåt för en i hög grad skapande fantasi. En arbetare från
Kiev beskrev t. ex. i detalj hur han hade försökt att spränga en kilometerlång bro över Dnjepr
med hjälp av flera kilo arsenik, men avstått härifrån till följd av regnigt väder. En arbetare i en
fabrik för framställning av undervisningsmateriel, i vilken tillverkades svarta tavlor, glober
och dylikt, vidhöll att han tillhörde en organisation vars ändamål var att konstruera konstgjorda
vulkaner för att spränga hela Sovjetunionen i luften. Det fanns också de märkligaste
fall av spionage. En grekisk doktor hade i brev till anhöriga i Saloniki för den grekiska
regeringen avslöjat namnen på och de utmärkande egenskaperna hos vissa småfiskar, vilka
uppföddes i syfte att utrota malariamyggan i Ryssland. En annan anklagad hade skrivit av och
meddelat den polske konsuln den väderleksutsikt som regelbundet anslogs i en offentlig park.
Professor Bjelin från Kievs universitet förklarade under en självkritisk granskning vid ett
offentligt möte att han i en lärobok vårdslöst hade omnämnt Dnjeprs djup på olika ställen,
varpå han arresterades som spion och erkände att motivet för hans handlingssätt hade varit
spionage, d. v. s. att hjälpa den tyska armén i händelse av krig. En annan professor, en judisk
flykting från Tyskland, hade under en resa utomlands givit tyska agenter detaljer om floden
Obs segelbarhet för pansarkryssare. En tredje hade indirekt vidarebefordrat till den japanske
konsuln rapporter om judiska barns politiska åsikter.
Men med den bästa vilja i världen hade den anklagade i många fall inte tillräcklig fantasi för
att hitta på en passande legend. Ibland hjälpte förhörsledaren till, och cellkamrater konsulterades
nästan alltid, varefter hela cellen sammanträdde för att åstadkomma en adekvat bekännelse.
Det fanns verkliga konstnärer och specialister på detta område, vilka ofta av
myndigheterna flyttades från cell till cell för detta ändamål. Somliga var människor som hade
förlorat all självrespekt och var villiga att ge råd för en liten ersättning i form av mat eller
cigarretter. Vi sammanträffade också med andra som av rent medlidande tillmötesgick
fångarnas begäran och hjälpte dem att sätta ihop deras legender och ge dessa den lämpliga utformningen
med tanke på att anklaga så få andra som möjligt. ”Så mycket dikt och så få fakta
som möjligt”, löd det råd som en sådan vän gav en av oss, när han konstruerade dennes
legend, och intill denna dag har vår kamrat aldrig upphört att känna tacksamhet mot denne
vän.
Det krävdes av alla att de åtminstone skulle ange en annan person som hade rekryterat dem, d.
v. s. hade övertalat dem att engagera sig i hans kontrarevolutionära verksamhet. Det krävdes
också av alla att de skulle ange så många andra som möjligt som de själva hade rekryterat och
förlett att begå politiska brott eller som hade arbetat med dem i samma kontrarevolutionära
organisation. Äter och åter igen under de tims- och ofta dagslånga förhören tillfrågades
fången: ”Vem rekryterade dig?” och ”Vilka rekryterade du?”
Att besvara dessa frågor betydde nödvändigtvis att man anklagade andra, och för de samvetsömma
framstod detta som ett fruktansvärt moraliskt problem. Den bästa utvägen var att
nämna personer som hade avlidit eller för alltid lämnat Sovjetunionen. En armenisk präst,
som vi stötte ihop med, hade ett utomordentligt minne och var i stånd att bekänna att han hade
rekryterat varenda armenier som han hade begravt under de föregående tre åren. Ofta fanns
det i den cell i vilken man placerades en lista tillgänglig över döda människor, vilkas namn
kunde användas för ändamålet. Fånguppsättningen i en cell förändrades i snabb takt, och
namnlistan meddelades muntligen från man till man. Kunskap om den räddade många.