Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

18
arresteras eller häktningsorder framlades till underskrift för en statsjurist, som varken kände
till anledningen till arresteringen eller anklagelsens art. Vi har hört detta av flera statsjurister
som själva senare arresterades och delade vår cell.
Det sades att arresterade utlänningar tidigare i vissa fall hade beviljats samtal med någon
representant från sin ambassad i närvaro av en NKVD-tjänsteman om de önskade ett sådant
samtal eller ambassaden begärde det. Vi har dock inte kännedom om något sådant fall.
Flertalet utlänningar som arresterades under Jezjovperioden var emellertid antingen tyskar
eller polacker, oftast politiska emigranter eller liknande, vilkas politiska ställning hindrade
dem från att vädja till sina ambassader. Anklagelsen hölls strängt hemlig, och om det någonsin
blev rättegång, framlades den för fången i och för en ytlig undersökning i förhörscellen
endast några dagar innan rättegången började. Om förhöret ledde till en snabb bekännelse,
pågick det bara några dagar. I annat fall varade det veckor eller månader, ja, ofta – med
avbrott – så länge som ett år. En regel, som praktiskt taget inte hade några undantag, var att
inget förhör kunde avslutas utan en bekännelse från den anklagades sida. Att få fram en
bekännelse var sålunda dess viktigaste ändamål.
I ett relativt fåtal fall grundade sig arresteringen på någon faktisk händelse, såsom en fabrikseller
järnvägsolycka, förstörande av varor i lager eller under transport eller t. o. m. endast en
oförsiktig anmärkning eller meningsyttring. Typiskt för detta slags fall var det som gällde en
ung bonde. Han hade efter ett supgille på ett kollektivjordbruk fattat tag i en yxa och kastat
den mot en annan bonde, som han var svartsjuk på. Men ödet ville att yxan förfelade sitt mål,
och den träffade i stället ett porträtt av Stalin, varpå mannen arresterades, anklagades för
terrorism och dömdes till åtta års tvångsarbete. I sådana fall gick förhöret ut på att få fram en
bekännelse som tillskrev det inträffade en överlagd politisk avsikt.
Det stora flertalet fall hade emellertid inte någon sådan grundval i verkligheten. NKVD hade
naturligtvis alltid till sitt förfogande otaliga rapporter om oklara meningsyttringar, bland vilka
det nödvändigtvis måste finnas några som kunde sägas falla under begreppen ”spionage” eller
”kontrarevolutionär agitation” om de gavs en tillräckligt vid tolkning. Om den anklagade
emellertid önskade göra sådana uttalanden till föremål för sin bekännelse, brukade förhörsledaren
svara att han redan visste allt härom och att han inte fäste den ringaste vikt vid dessa.
Alla sade dylika saker, och sådana bekännelser accepterades inte.
I de allra flesta fall var orsaken till arresteringen något s. k. objektivt kännetecken. Ett dylikt
kunde vara en persons sociala ursprung, arten av hans föregående eller nuvarande arbete, hans
släktskap eller vänskap med någon, ofta helt enkelt hans medlemskap av eller verksamhet i
någon officiell Sovjetorganisation, hans nationalitet eller förbindelse med ett främmande land.
En persons ”objektiva kännetecken” kunde spåras av hans cellkamrater så snart han infann sig
i cellen men medgavs aldrig av förhörsledaren vara den verkliga orsaken till arresteringen.
Förhörsmetoden eller Jezjovmetoden, som NKVD-tjänstemännen stolt benämnde den, bestod
i att göra det till den arresterades huvudsakliga uppgift att bygga upp hela målet mot sig själv,
mer eller mindre av egen fri vilja. Varje arresterad person var inte endast tvungen att hitta på
sin egen ”legend”, utan måste också samtidigt göra sitt yttersta för att få den att te sig
plausibel i varje detalj genom att sätta den i samband med faktiska händelser eller lägga dessa
till rätta på önskat sätt.
Det groteska resultatet härav var att de anklagade ansträngde sig till det yttersta för att
övertyga sina förhörsledare att deras påhittade legender var sanna och representerade de
allvarligast möjliga politiska brott, så att de inte skulle tillbakavisas som alltför otroliga eller
betydelselösa. Om de inte godtogs, betydde det bara att förhöret fortsattes tills legenden
ändrades eller ersattes med en annan som innebar ett tillräckligt allvarligt politiskt brott. Vad
som begärdes av den anklagade berodde mindre på hans bekännelse än på hans personlighet,