Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

17
detta lade sig stormen snabbt. Arresteringarna blev färre och färre, och den mara av fruktan
som hållit folket i sitt grepp gjorde sig så småningom mindre gällande. Regeringen måste ha
insett att det skulle leda till fullkomlig katastrof om den ytterligare fortsatte på den väg man
slagit in på. I början av år 1939 försvann Jezjov från den politiska scenen lika plötsligt som
han hade uppenbarat sig. Han efterträddes av Beria, en av Stalins närmaste medarbetare och i
likhet med denne georgier. Folket var övertygat om att ett nytt skede hade inletts. Fångar
frigavs i tusental, och många återfick sina gamla poster eller t. o. m. befordrades. Det är svårt
att uppskatta procentuellt hur många som frigavs. Av fångarna från den bildade klassen, som
vi känner bäst till, kan det ha varit fråga om någonting mellan 10 och 15 %, inräknat
majoriteten av dem som ännu inte hade dömts.
För första gången talades det i pressen om missbruk beträffande NKVD:s förhörsmetoder.
Dessa tillskrevs sabotörer, kontrarevolutionärer och fascistiska element inom NKVD.
Resultatet var att offentliga rättegångar med förhörsledare hölls på många platser, och vid
dessa beskrev vittnen de tvångsmetoder som använts för att få fram skenbekännelser. En del
av dem som med stor beredvillighet hade stått till tjänst med de offentliga angivelser och
anklagelser, som med sådant eftertryck hade begärts av dem av myndigheterna ställdes också
inför rätta.
Omläggningen av NKVD:s kontrollmetoder och förnyelsen av dess personal medförde endast
en mildring av systemet och inte någon genomgripande förändring av NKVD:s struktur eller
den roll som organisationen hade att spela. Många av dem som frigivits och återinsatts på sina
poster arresterades åter när kriget utbröt och försvann för alltid, ehuru deras förhörsledare
under tiden hade arresterats. Vi skall senare ge ett exempel härpå.
IV. Förhör
De som arresterades isolerades fullständigt från yttervärlden, och allt som hörde samman med
NKVD höljdes i dunkel. De som hade återvunnit sin frihet talade inte om sina erfarenheter
från fängelset, inte ens med sina närmaste vänner, emedan NKVD hade varnat dem för att
göra det. Men i begynnelsen av Jezjovperioden hade rykten börjat sippra ut till befolkningen
att de bekännelser som citerades vid prorabotka-mötena och kunde åhöras vid uppvisningsrättegångarna
hade utpressats genom misshandel, prygel och hot. Hela bostadskvarter runt
NKVD:s byggnader och fängelser rensades från utlänningar och andra för vilka det fanns
speciella anledningar att dölja vad som pågick. Ty natt efter natt kunde fångarnas skrik från
förhörscellerna höras.
Alla politiska arresteringar gjordes med stöd av en regelrätt häktningsorder, som undertecknats
av en statsjurist. De verkställdes vanligen under natten i hemmen. Det inträffade
dock inte sällan att människor arresterades på arbetet eller på gatan, eller att de uppkallades
till NKVD för att avge någon förklaring och sedan aldrig återvände. Åtalet grundades
vanligtvis på artikel 58 i den ryska strafflagen eller motsvarande artikel i någon annan
Sovjetrepubliks straff lag. Denna artikel, som är den enda politiska i lagsamlingen, består av
omkring fjorton paragrafer, av vilka vi här endast behöver nämna paragraf I om högförräderi,
II om väpnat uppror, VI om spionage, VII om sabotage, VIII om terror, X om kontrarevolutionär
propaganda och XI om förbindelse med en kontrarevolutionär organisation.
Arresteringen följdes – efter en period som kunde vara från några dagar till ett år – av det
första förhöret. Enligt bestämmelserna skulle detta äga rum inom tio dagar. Varje fånge
isolerades omsorgsfullt från de medfångar som kände honom. Rådgörande med en försvarsadvokat
fick inte förekomma, och i de allra flesta fall medgavs inte någon form av försvar.
När en försvarsadvokat tilläts, var hans roll endast formell. Domarkåren tog inte någon
märkbar del i vare sig den anklagades arrestering eller hans öde. Listor över dem som skulle