Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

13
Under denna fas i utvecklingen inleddes förgudningen av Stalin som personlighet. Alltsedan
oppositionens nederlag hade det inte rått något tvivel om den ställning han intog, men dittills
hade fiktionen om den blygsamme generalsekreteraren som undvek strålkastarljuset och
endast verkställde partiets kollektiva önskemål vidhållits.
Stalins namn fick nu en allt mer och mer framträdande plats i pressen, propagandan och
offentliga tillkännagivanden. Byster och porträtt av Stalin blev nu obligatoriska inte endast i
alla fabriker och statliga verk, utan också i hemmet hos varje Sovjetmedborgare, som ville
visa att han inte var illojal.
Officiella beskrivningar av honom fick en ritualenlig betydelse, t. ex. ”vår store, vise ledare”,
”ledaren för hela världens arbetare”, ”Lenins trogne lärjunge och efterträdare”, ”folkens kloke
ledare”. Det blev vanligt att de som var närvarande vid offentliga möten reste sig från sina
platser och applåderade när hans namn nämndes.
Varje ord från hans mun erhöll en helig betydelse och citerades om och om igen. Det var
knappast möjligt att skriva en bok eller en artikel om någonting utan att nämna det speciella
intresse Stalin ägnat frågan. Ledarprincipen erkänns emellertid inte i Sovjetunionen. Stalins
härskarroll tillskrevs hans framstående personlighet, och fiktionen om den sovjetryska
demokratin och partiets kollektiva makt upprätthålles strängt.
Det är av intresse att notera att den period under vilken Stalin i ständigt ökad grad förhärligades
som den store och vise ledaren och maktkoncentrationen i hans händer blev mer och
mer uppenbar sammanföll med en kursförändring, som kulminerade i införandet av
demokratins yttre former. Den s. k. Stalinförfattningen bröt emellertid mot Sovjetstatens
ursprungliga grundsatser. Lenins princip att varje arbetare som arbetade i Sovjetunionen
skulle räknas som sovjetrysk medborgare avskaffades. Principen om delning av makten
mellan de lagstiftande, verkställande och dömande organen hade kritiserats som borgerlig och
förkastats av de ursprungliga Sovjetideologerna, men den erkändes nu och återinfördes
högtidligen. Direkta val med slutna sedlar till alla lagstiftande församlingar återinfördes
också, så att dessa kan endast nominellt betraktas som sovjeter, då de förlorat de av Lenin
bildade sovjeternas ursprungliga karaktär.
Ehuru konstitutionen inte uttryckligen förbjuder att många kandidater uppställs, finns det i
praktiken endast en enda officiell lista.
Själva ordet demokrati hade misskrediterats, då det identifierats med en förlegad borgerlig
ideologi, men demokrati – i sin speciella sovjetryska form – förklarades nu vara
Sovjetkonstitutionens grundprincip.
Det fanns två orsaker till detta. För det första var det önskvärt att i utlandets ögon upprätta en
klar skiljelinje mellan Sovjetunionen och de fascistiska diktaturerna. Men denna omständighet
räcker inte på långt när som en förklaring till den starka vikt man alltjämt lägger vid
Sovjetdemokratin. Anledningen härtill är enligt vår uppfattning styrkan i landets krav på
demokrati, d. v. s. verklig demokrati och inte en skendemokrati. Landet är trött på diktatur,
och ju mer brutalt påtaglig statens alltomfattande makt blir, desto starkare blir massornas
önskan att utöva en verklig demokratisk kontroll. Folket känner sig moget för demokrati, och
så stark är denna känsla att regeringen är tvungen att göra någonting för att tillmötesgå den.
Om den inte ger folket demokratins innehåll, känner den sig nödgad att åtminstone ge det en
skenbild.
Ett intressant exempel finns att hämta från denna tid på hur långt regeringen kunde gå i fråga
om att ordentligt sondera den allmänna opinionen utan att riskera sin egen ställning. Den
angelägenhet som utvalts för detta experiment var betecknande nog opolitisk och tillhörde
inte huvudmassan av de då kritiska frågorna. Det gällde det lagförslag som sedan tvingades