Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

11
annan stad. I allmänhet fanns det emellertid otvivelaktigt ett samband mellan offentliga
anklagelser och NKVD:s följande ingripanden.
Den första konsekvensen av en angivelse var vanligtvis att vederbörande förlorade sitt arbete.
En hel armé av arbetslösa s. k. ”vänstermän”, ”högermän”, ”nationalister”, ”trotskister” och
”förfallna” uppenbarade sig nu. Dessa människor var stadda i en hopplös pilgrimsfärd från
byrå till byrå och sökte överallt vädja om och erhålla rättvisa, d. v. s. rehabilitera sig och
återfå sina arbeten. De flesta av dem var kvalificerade eller ganska välkvalificerade personer.
Men nästan alla deras tidigare vänner vände nu ryggen åt dem och kunde eller ville inte hjälpa
dem. Att tala till förmån för en sådan person var i och för sig en i hög grad allvarlig sak. De
flesta av dessa människor blev till slut arresterade, och i många fall kom arresteringen som en
befrielse. Det fanns faktiskt de som gick till NKVD och tiggde om att arresteras, emedan den
politiska brännmärkningen och omöjligheten att få ett arbete gjorde livet utanför fängelsemurarna
outhärdligt.
Men oaktat fruktan för repressalier och oaktat all den fara det innebar, fanns det de som var
villiga att hjälpa dessa olyckliga människor. De hade, liksom också hustrurna och barnen till
arresterade män, en ställning som mycket liknade judarnas i Tyskland under Hitlerregimens
första år. Bilden av situationen skulle vara ofullständig om man underlät att påminna om dem
som ihärdigt, men naturligtvis i hemlighet, sökte hjälpa upprensningens offer genom att
indirekt försöka skaffa arbete åt tidigare kolleger, se efter deras familjer o. s. v. Bland dessa
fanns flera som innehade höga poster.
Under tiden fick utrensningen allt större proportioner och kom så småningom att omfatta varje
skikt av befolkningen.
Sommaren 1936 inleddes en ny serie stora uppvisningsrättegångar. Vid dessa förkunnade
Vysjinskij, den allmänne åklagaren, som tidigare varit mensjevik, för första gången att
partioppositionens medlemmar, framför allt Trotskij och Bucharin, inte helt enkelt hade
utvecklats till kontrarevolutionärer under loppet av sin karriär utan alltid hade stått i kontakt
med utländska kapitalister och fascister i syfte att förhindra den ryska revolutionen eller, om
den skulle lyckas, omintetgöra den.
Jagoda, den fruktade kommissarien för inrikesfrågor, ersattes av Jezjov. För ett ögonblick
drog landet en suck av lättnad, då man trodde att detta skulle medföra en politisk
kursförändring. Men det blev snart uppenbart att den enda ändringen var en ökad hårdhet i
politiken. Jezjov prisades i pressen som ”järnkommissarien”, som i sista ögonblicket hade
lyckats avslöja en fruktansvärd komplott, vilken hade sina förgreningar bland landets högsta
poster. Jezjov var tidigare föga känd för den stora allmänheten. Han uppenbarade sig som en
meteor på det sovjetryska politiska firmamentet och försvann lika plötsligt. 1939 förflyttades
han från sin post och blev för en kort tid folkkommissarie för de inre vattenvägstransporterna.
Därefter försvann han för alltid från den politiska scenen. En sak är säker, och det är att han
under den tid han satt vid makten i hög grad åtnjöt Stalins förtroende.
Arresteringarna under denna period skilde sig från dem som företagits tidigare däri att de bl.
a. gällde personer som i allmänhetens ögon var prominenta. De som föll för yxan var inte
precis ”kvarlevor från det förflutna” som de olika grupperna av fördettingar och kulaker ofta
kallades, utan direktörer, sekreterare i particeller, regionala kommittéer och distriktskommittéer,
chefer och avdelningschefer i industriella storföretag, höga ämbetsmän i folkkommissariaten,
särskilt inom transportorganisationen, officerare i röda armén av alla grader,
t. o. m. marskalkar av Sovjetunionen, högt uppsatta män i partihierarkin, däribland medlemmar
av centralkommittén och politbyrån, berömda författare, vetenskapsmän och tekniker.