Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

10
om summariskt avkunnande av dödsstraff. Samma lag fastställde skyldigheten att ange sina
nära släktingar och – vilket var en nyhet i modern rättshistoria – föreskrev vidtagandet av
drastiska åtgärder mot en anklagads anhöriga, även om de inte på något sätt hade med saken
att skaffa.
Några månader efter mordet inleddes en ny politisk upprensning. Den började lugnt och utan
den vanliga publiciteten och kallades blygsamt ”kontroll av partipersonalens papper” eller
”reglering av partiangelägenheter”. Den slutade emellertid med att överflygla alla tidigare
processer av detta slag. Uppmaningen till klassvaksamhet föranledde en väldig flodvåg av
angivelser och ”demaskeringar”. Tilliten till partimedlemmar och vanliga Sovjetmedborgare
berodde på antalet personer som de angav. Ingen bevisning erfordrades. ”När klassinstinkten
talar, är bevis onödigt”, sade kamrat Kaminskij, en medlem av Kievs vetenskapsakademi, då
någon vid ett officiellt möte frågade vilket bevismaterial som förelåg som grundval för en
anklagelse om kontrarevolutionär verksamhet riktad mot professor Kopersjinskij. I förbigående
kan nämnas att både Kopersjinskij och Kaminskij senare fängslades.
Bjelusov, som var sekreterare i Kievakademin, anklagades offentligt i Kievpressen för
bristande klassvaksamhet, emedan han begärde bevis av upphovsmannen till en liknande
angivelse. Särskilt nitiska ”aktivister” försökte t. o. m. att införa en norm för det antal
angivelser som borde begäras av en person för att fastslå dennes vaksamhet. Antalet var
omkring ett hundra. Ingenting annat begärdes än vaga och stereotypa anklagelser såsom att
”ha en anti-sovjetrysk inställning”, ”understödja fientliga element”, ”samarbeta med fienden”,
”ha kontakt med fienden”, ”brista i klassvaksamhet”, ”vara moraliskt förfallen”, ”förvränga
partilinjen”, ”i allmänhet inta en avvikande hållning” etc. etc. Inget försök till självförsvar var
möjligt och skulle i vilket fall som helst ha gjort mer skada än nytta. Det var klokare och mer
välbetänkt att klä sig i säck och aska och förkunna sin ånger, även om man inte hade
någonting att ångra. I varje fall berodde utgången mindre på resultatet av kontrollprocessen än
på det hemliga beslut som fattades av NKVD eller andra myndigheter.
All denna uppmuntran av angivelser ledde naturligtvis till de svåraste missbruk. Angivelser
motiverades av personligt hämndbegär och yngre partifunktionärers iver att tränga undan sina
äldre kolleger och tillförsäkra sig de förmåner som medföljde de äldres poster. En viktig
faktor var att varje arrestering eller t. o. m. avskedande av en ledande partitjänsteman betydde
att en våning i ett nybyggt kvarter blev ledig. Fabriker, ämbetsverk och institutioner hade hela
kvarter med bostadslägenheter till sitt förfogande, och det är varje Sovjetmedborgares yttersta
strävan att förvärva en av dessa våningar. Under de närmast följande åren bytte våningarna i
hela kvarter i Moskva och andra stora städer innehavare flera gånger om.
Den iver med vilken unga människor och underordnade bemödade sig om att ”demaskera”
och anklaga sina överordnade var särskilt anmärkningsvärd. Studerande ”demaskerade” sina
lärare, enkla partimedlemmar angav dem som innehade officiella ställningar, unga tjänstemän
anklagade sina chefer. Genom denna allmänna revolt från de underordnades sida, särskilt
inom partiet, fann de ärelystna utlopp för sina ambitioner och en lätt väg till befordran. Detta
var en av de djupaste rötterna till händelserna under Jezjovperioden.
Angivelserna hade viktiga konsekvenser för offren, oberoende av om de framlades skriftligt,
framfördes muntligt på möten eller offentliggjordes i tidningar eller nyhetsmeddelanden som
uppsattes i fabrikerna. I många fall fanns det emellertid inte något direkt samband mellan en
offentlig angivelse och en följande arrestering av NKVD. En våldsam presskampanj följdes
inte alltid av en arrestering. Den framstående matematikern Lusin var t. ex. offer för en sådan
kampanj i Moskva, men så vitt vi vet arresterades han aldrig. I händelse av angivelse var den
bästa chansen att undslippa arrestering att byta arbetsplats eller – ännu bättre – att flytta till en