Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

119
med den särskilda mildheten i den ryska karaktären, ibland med dess utomordentliga grymhet.
Andra gånger förbinder man det bolsjevikiska systemet med den ryska själens messianska
anstrykning och i andra fall återigen med dess utpräglade rationalism. Allt vi har att säga
härom är att för oss förefaller den ryska nationalkaraktären vara i högsta grad inadekvat som
en förklaring till den bolsjevikiska byråkratiska staten. Om över huvud någonting kan sägas
om den ryska nationalkaraktären och dess samband med regimen måste man medge att
ryssarna visar vissa anarkistiska tendenser. Vi är väl medvetna om hur ytliga och missvisande
generaliseringar av typen: ”Ryssarna är så och så” är. Vi är därför angelägna om att följande
skall tas med stor reservation och en nypa salt. Låt oss då med detta förbehåll framhålla att
ryssarna har en djup misstro mot och en nationell missaktning för regering och myndighet av
vilket slag de vara må. Ryssen betraktar dem i första hand som någonting motbjudande,
någonting som lägger sig i hans privata liv. Denna inställning förenas med ett visst bristande
sinne för ordning och en brist på förmåga till ihållande och oförminskade ansträngningar, men
detta motvägs i viss utsträckning av en utomordentlig förmåga att visa sig vuxen kritiska
situationer, då han är i stånd att utföra märkliga bedrifter.
Asienteorins sista underlag är föreställningen att det ryska folket är politiskt efterblivet och
omoget. Vad vi tidigare sade om den ryska förtrogenheten med frihetsidéerna under 1800och
1900-talets tsaristiska regim gällde naturligtvis de intellektuella och vissa grupper av
mera bildade arbetare. Det är otvivelaktigt sant att dessa människor utgjorde en relativt liten
del av befolkningen och att folkets stora massa förblev i ett tillstånd av politisk apati och på
en relativt låg nivå i fråga om bildning och kultur. Men de händelser som inträffat sedan
februarirevolutionen 1917 har medfört en oerhörd förändring. Revolutionen och i ännu högre
grad inbördeskriget skakade upp folket ur dess försoffning och uppfostrade det politiskt. Det
tilltagande politiska trycket under den bolsjevikiska utvecklingens senare faser bidrog i själva
verket till massornas politiska mognad. Ehuru de inte är i stånd att fritt uttrycka sin politiska
vilja, har de upptäckt sambandet mellan regeringens politiska åtgärder och deras sociala och
ekonomiska konsekvenser. Varje Sovjetmedborgare måste i varje givet ögonblick veta exakt
vad som kan sägas och inte kan sägas utan att komma i konflikt med den skiftande partilinjen.
Detta har i och för sig i väsentlig mån bidragit till de ryska massornas politiska mognad, som
är större än man vanligen tror.
Hand i hand med denna något ofrivilliga politiska skolning har det ägt rum en allmän höjning
av kultur- och bildningsnivån. Detta kommer t. ex. till uttryck i allmänhetens inställning till
vetenskapen. Tillväxten av den politiska och kulturella mognaden oaktat alla materiella
svårigheter och regimens hårdhet medför en ökning av folkets krav och anspråk och resulterar
i en ständigt tilltagande kritik av de rådande sociala förhållandena. Sett på längre sikt har den
sovjetiska byråkratiska staten gjort sig skyldig till allvarlig motsägelse emedan den uttryckligen
fördömer den grundval på vilken den har byggts, d. v. s. utkristalliserandet av en
privilegierad samhällsklass som styr massorna. De styrande klasserna i de kapitalistiska
staterna ställde sig inför samma problem i och med sin strävan att införa obligatorisk
skolundervisning och höja bildningen.
Oberoende av om gruppen av byråkrater lyckas att inrätta sig som en ny klass kommer den
sociala tillförselmekanismen till slut nödvändigtvis att visa sig otillräcklig för att möta
massornas stigande krav. I det långa loppet är detta en faktor som medverkar till regimens
instabilitet.
Den enda motvikten till massornas växande missnöje och anspråk, som regimen än så länge
har kunnat uttänka, har varit å ena sidan stimulerande och underblåsande av fruktan för
angrepp utifrån – fruktan för ”kapitalistisk inringning” – och å andra sidan uppväckandet av
förhoppningar om expansion och segerrik utbredning av kommunismen utomlands.