Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

117
av nästan alla ärligt övertygade kommunister och anhängare och beundrare av Sovjetsystemet
utanför Sovjetunionens gränser, från enkla arbetare till betydande och lärda män. ”Om bara
kommunismen segrade i en världsomfattande skala”, säger dessa människor till sig själva,
”eller åtminstone i hela Europa, om bara tyngdpunkten hos en kommunistisk kontinent, som
sträckte sig från Kamtjatka till Gibraltar, från Kanton till Dublin, förflyttades till Paris eller
London, skulle alla ‘smärre misstag’ och olägenheter som har sin grund i kommunismens
ryska karaktär försvinna. Då skulle vi ha en chans att genomföra våra egna idéer och realisera
en västeuropeisk, sant demokratisk kommunism, och systemet, som i sig självt är sunt, skulle
automatiskt förlora alla sina totalitära kännetecken.”
En särskild variant av denna teori förekommer också i Ryssland, och en del gamla ryska
intellektuella omhuldar den särskilt. Dessa människor påpekar att Stalin inte alls är en verklig
ryss utan en vild kaukasier, och de gjorde sig lustiga över hans georgiska brytning.
Brutaliteten hos det bolsjevikiska systemet i allmänhet och utrensningarna i synnerhet
tillskrivs de nationella karaktärsdragen hos en medlem av ett grymt folk. Georgierna är
emellertid kända för sin mildhet och vänlighet, och de är dessutom ett civiliserat folk med en
gammal kultur, som har en äldre och rikare tradition än många andra europeiska länders,
inräknat Ryssland. När detta framhålles hävdar man att Stalin är en ättling till de nordossetiska
bergsborna eller är av tatarisk härkomst.
Låt oss för att kontrollera denna Asienteoris förutsättningar först undersöka litet närmare
några allmänna historiska och geografiska myter.
Det kan inte råda något tvivel om att de stora asiatiska väldena utgör vaggan för hela vår
västerländska civilisation. Hur skall vi då förklara denna egendomliga Asienmyt, myten om
kontrasten mellan Asiens barbarism och Europas civilisation? Den är lika gammal som
Herodotos. Detta är desto mer anmärkningsvärt som det verkliga upphovet till den klassiska
kulturen var i mindre grad den grekiska halvön än de små joniska stads-staterna i Mindre
Asien, vilkas ekonomiska välstånd och kulturella blomstring helt och hållet berodde på det
stora asiatiska persiska väldets överhöghet. De grekiska städernas provinsiella självgodhet och
deras småstadsaktiga fientlighet mot det stora centraliserade persiska väldet gav upphov till
Asienmyten, som naturligtvis innehåller ett korn av sanning. Den representerade stadsdemokratins
och individualismens opposition mot de asiatiska despoternas omfattande
centraliserade styrelse. Men i konflikten mellan den grekiska demokratiska stads-staten och
det asiatiska despotiska väldet var grymhet och brutalitet ingalunda speciellt utmärkande för
det asiatiska väldet, något som beredvilligt skall erkännas, när man påminner sig de brutala
handlingar som företogs av de grekiska städerna, och i synnerhet tyranninstitutionen, som
sköt upp ur demokratisk mark. Asienmyten fanns emellertid försvarad hos klassikerna och
återupplivades av renässansens humanister, och så har den gått i arv och fortlevt till i dag i
våra egna skolböcker.
Ett annat sanningskorn i Asienteorin är den likhet vi har pekat på mellan den kommunistiska
byråkratiska staten och de gamla asiatiska despotierna. Men denna likhet låg i kontrollen av
produktionsmedlen, d. v. s. den var en social och inte en geografisk företeelse och skulle gälla
i lika hög grad om en kommunistisk byråkratisk stat upprättades i Västeuropa eller Amerika.
De gamla amerikanska kulturerna i Peru och Mexiko hade samma kännetecken.
Myten om tataroket är ändå fastare förankrat än Asienmyten. Den mongoliska erövringskampen
i början av 1200-talet förde otvivelaktigt med sig mycket lidande och mycken fasa,
som militära strider alltid har gjort. Men de lidanden som mongolerna tillfogade var knappast
ens jämförbara med dem som tillfogades av det ungefärligen samtida fälttåg under vilket
representanter för den västeuropeiska civilisationen krossade det bysantinska riket för att
upprätta det latinska kejsardömet. Det var den mörkaste perioden i den bysantinska civilisa-