Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

9
III. Järnkommissarien
Den allmänna avspänning som inträdde efter den första femårsplanen visade sig vara endast
lugnet före stormen. Den bröts som av en blixt från klar himmel genom mordet på S. M.
Kirov, sekreterare i Leningrads partikommitté och medlem av politbyrån. Detta inträffade den
i december 1934. Orsakerna till mordet är alltjämt dunkla. De mest olika hypoteser cirkulerade
både inom Sovjetunionen och utomlands. Enligt den officiella partiversionen var det ett
verk av en liten grupp konspiratörer ur oppositionen. Det var säkert ett eko av den inre
partistrid som hade börjat under Lenins livstid, tilltagit efter hans död och inte ens efter
Stalins seger någonsin helt hade lagt sig.
Denna partistrid nådde sin höjdpunkt med Trotskijs nederlag 1927. Efter trotskisternas fall
avstannade inte kampen mellan olika fraktioner, ehuru den tog andra former. Inför de växande
hindren för fri partidiskussion tillgrep grupperna hemliga och underjordiska metoder.
Meningsskiljaktigheterna koncentrerade sig i tre frågor: huruvida vägen till kommunismens
världsomfattande seger gick via teorin om ”permanent revolution” eller teorin om ”socialism i
ett land”, vilken senare kombinerades med upprustning och maktpolitik, 2. frågan om inre
partidemokrati och 3. tempot för den ”socialistiska uppbyggnaden”, industrialiseringen och
kollektiviseringen.
Dessa meningsskiljaktigheter inom partiet begränsade sig inte till partikretsar utan splittrade
hela landet. Ehuru all offentlig diskussion av partifrågor sedan länge hade upphört och den
stalinistiska regimens ställning och politik ytligt sett föreföll fullkomligt tryggad, var mordet
för massorna ett tecken på att striden ännu inte hade avslutats, ehuru den tagit andra former.
Detta var anledningen till att mordet på Kirov skakade landet i dess grundvalar.
Den ton som angavs vid Kirovs begravning och de därpå följande demonstrationerna var
betecknande. För första gången riktades en uppmaning om ”klassvaksamhet”, ”klasshämnd”
och obarmhärtighet mot ”folkets fiender”. Tal och proklamationer var fyllda av hat och
hämndlystnad. Dessa känslostämningar var i motsats till dem som rådde 1917 och under
inbördeskrigets år till största delen uppkonstruerade. De var officiellt inspirerade och
beordrade uppifrån. Men detta dämpade inte undertonen av terror bakom orden. Terror är inte
mindre effektiv när den är organiserad, än när den är spontan.
Stora mängder av partifunktionärer hade lojala mot partidisciplinen men utan att personligen
gilla politiken hjälpt till att genomföra regeringens extrema kollektiviseringsåtgärder med alla
dess överdrifter. De misstag som hade gjorts och de orättvisor som hade begåtts tyngde hårt
på deras samveten, och de kände stor lättnad över att de svåra åren var överståndna och att
landet hade övervunnit krisen. Eftersom den regering som hade förorsakat krisen hade lyckats
övervinna den, önskade de glömma det förflutna, och de hoppades att folket skulle göra
sammaledes. Men Kirov-mordet tycktes visa att folket inte hade glömt. Dessa tjänstemän med
sina onda samveten kände sig nu oåterkalleligen bundna vid den stalinistiska regimen. Det
fick bära eller brista, deras framtida väg var utstakad. Det var den väg som slutligen ledde till
deras självanklagelser och bekännelser i NKVD:s fängelser eller vid de offentliga uppvisningsrättegångarna.
En omläggning av den politiska kursen höll på att förberedas. Detta visade sig inte genast;
kursen måste läggas om så småningom. Oberoende av om mordet på Kirov var orsaken eller
symtomet, var det under alla förhållanden vändpunkten.
De åtgärder som vidtogs omedelbart efter mordet berörde till att börja med inte något större
antal människor. Det förmärktes inte något avbrott i den allmänna ekonomiska och politiska
återhämtning som följde på avslutandet av kollektiviseringsprocessen. Men mordet på Kirov
följdes av den beryktade lagen av december 1934, som i sin artikel 58 (om terror) stadgade