Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

116
Många av de tjänstemän som utnämndes i slutet av Jezjovperioden sitter alltjämt kvar. Detta
kan hänga ihop med det faktum att en utrensning av 1936-38 års omfattning visade sig vara
ett ytterst farligt företag, som resulterade i en nästan oersättlig förlust av politisk, militär,
teknisk och vetenskaplig skicklighet. Å andra sidan torde kriget och Sovjetunionens därpå
följande territoriella expansion ha öppnat nya verksamhetsfält för de krafter som söker pressa
sig fram underifrån. Det gäller militär verksamhet, återuppbyggnad och assimilering av nya
vidsträckta områden med Sovjetsystemet. Men åtskilligt har inträffat sedan Jezjovperiodens
slut. De nya medlemmarna av den styrande klassen har förskansat sig fastare än några av
deras företrädare.
Det finns tecken på att Sovjetregeringen avsiktligt sökt undvika fasan av en ny allmän
utrensning. Avskaffandet av dödsstraffet, den demonstrativt milda behandlingen av personer
som hade offentligt kritiserats och mycket annat tydde på en avsikt att ge tillförselmekanismen
fredligare, mer ordnade eller – för att använda Sovjetterminologin – mer
”kulturella” former. Men själva mekanismen har aldrig upphört att fungera. De tysta
förflyttningarna och avskedandena, ”sållningarna” och uteslutningarna från partiet,
arresteringarna och deportationerna har inte heller upphört. Antalet tvångsarbetare har
kompletterats från de mest skilda håll, från verkliga och påstådda kollaboratörer, opålitliga
befolkningar, uppstudsiga grupper inom erövrade och assimilerade nationer, frigivna
krigsfångar, ryssar som hade tvingats arbeta åt tyskarna och krigsfångar av andra
nationaliteter. Antalet har bibehållits, ehuru avgången till följd av dödligheten inte varit liten.
Utgången av denna kraftmätning, vilken pågår mellan å ena sidan den styrande
tjänstemannagruppen, som strävar att bli en permanent mandarinaristokrati och å andra sidan
partiets breda lager, som söker pressa sig uppåt, och vilken de högsta styresmännen utnyttjar
till att befästa sin egen maktställning, är långt ifrån säker. Tillförsel-mekanismen kommer
måhända att fungera relativt lugnt en lång tid framåt. Men i synnerhet om tillfällena till
utländsk expansion minskar, om svårigheter yppar sig i fråga om assimilationen av de nyligen
erövrade länderna, som alltjämt befinner sig i NEP-stadiet, eller om stora delar av armén
påverkas av kontakten med icke-sovjetiska förhållanden, kan man inte utesluta den
möjligheten att utvecklingen går mot en ny och inte mindre våldsam kris. Krigsfaran kan
komma att spela en mycket stor roll härvidlag. Det var den som utgjorde den omedelbara
anledningen till Jezjovutrensningen.
Utgången må bli vilken som helst, så har vi här velat visa att just på grund av detta säregna
människotillförselsystem representerar den sovjetryska byråkratiska staten ett logiskt, stabilt
och följdriktigt system, och vi har velat påpeka vilka krafter som bestämmer dess utveckling.
17. Asienteorin
Som avslutning skall vi ägna vår uppmärksamhet åt en mycket vitt utbredd teori, som man
påträffar i varje tänkbar form och variant, men som vi kort och gott skall kalla Asienteorin.
Den är vanlig i Ryssland, särskilt bland utlänningar, och man möter den ofta utomlands. Den
lyder på följande sätt. Ryssland tillhör Asien, inte Europa. Som en följd av århundradens
förtryck under det tatariska oket, bojarernas barbariska styrelse och tsarernas obegränsade
envälde har Ryssland aldrig lärt känna politisk frihet. Därför ledde inte den moderna
socialismen, som är en produkt av västeuropeiskt tänkesätt, till politisk frihet efter sin seger i
Ryssland, utan antog våldsamma och barbariska, d. v. s. asiatiska former, som inte är en
egenhet hos det härskande sociala systemet utan hos den ryska nationalkaraktären.
Det är intressant att denna teori förfäktas både av brittiska konservativa och brittiska
kommunister. Churchills anmärkning att Asiens gräns nu går vid Elbe är ett uttryck för denna
synpunkt. Samma föreställning omfattas – som ett tyst förbehåll om den inte öppet vidgås –