Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

113
Ett av de väsentliga kännetecknen på en styrande klass är kontinuitet och ärftlighet i fråga om
innehavet av maktställningar, och vi ser inget spår härav bland Sovjetunionens styrande
tjänstemän. Vi har framhållit de ansträngningar som gjorts av denna grupp att inrätta sig som
en verklig klass och tillförsäkra sig de härför nödvändiga garantierna genom monopol på
utbildningen, nepotism och andra medel. Detta utgjorde en av de avgörande drivkrafterna i
den sovjetryska utvecklingen. Men vi har också framhållit de krafter som reste sig till motstånd
mot en sådan utveckling, önskan om social förbättring hos partiintelligentians lägre
skikt och hos massorna själva, och vi såg att dessa krafter energiskt understöddes av statens
enväldiga herrar.
I varje byråkratisk stat i det förflutna i vilken makten medföljer ämbetet, har ämbetsinnehavarnas
grupp haft att kämpa för garantier mot den despotiska makten innan den varit i stånd
att ombilda sig till en permanent aristokrati och förvandla sina temporära kontrollställningar
till permanenta. Den uppnådde detta på indirekta vägar, via feodalism eller finansiell makt.
Enväldet, som grundar sig på en allians mellan statsöverhuvudet och de lägsta skikten av
samhället, är på det hela taget inte en tillräcklig garanti mot utvecklingen av verklig
klasstyrelse. Men historien tillhandahåller en hel serie med exempel på byråkratiska stater
som har antagit garantier, vilka om de inte har hindrat utvecklingen av en feodal klass
åtminstone har påtvingat den inskränkningar och åligganden och därigenom bibehållit sin
egen specifika struktur. Ett mycket effektivt medel mot detta syftemål var prästernas celibat,
som var väsentligt för den under medeltiden så viktiga idén om civitas Dei. Obestridligen
upphörde celibatet i det långa loppet att vara effektivt, och höga klerikala poster fylldes av
unga söner till adelsmän. Men idén om prästerligt celibat syns oss i mindre utsträckning ha,
sin rot i kristlig asketism än i strävan att uppehålla den personliga byråkratiska karaktären hos
kyrkans världsliga makt och inte fresta kyrkans herrar att inrätta sig som en ärftlig klass.
Som bekant utvalde det kinesiska kejsardömet under flera tusen år sina högre ämbetsmän
genom tre statliga examina, som kunde klaras av vem som helst med tillräcklig flit och
intelligens. En kandidat som med framgång undergick proven tillförsäkrades ett högt ämbete.
Den kinesiska litteraturen är fylld av berättelser i vilka hjälten är en fattig student av ringa
härkomst, som håller på att förbereda sig till de statliga examina, trots varje tänkbar svårighet.
Sådana studiehjältar är i Kina lika vanliga som krigshjältarna i Västern. För att godkännas i
den kinesiska statens examina fordras ingen kunskap om förvaltningen, men däremot krävs
den mest ingående kännedom om klassikerna, kort sagt en mycket hög kulturell standard. De
utgjorde en garanti, som antagits av mandarinstaten, för att skydda sig för möjligheten av att
den högre byråkratin, som hade alla maktställningar i sina händer, kunde utveckla sig till en
enhetlig, styrande feodal klass. Till slut var naturligtvis utvecklingen av en faktisk aristokrati
oundviklig som en följd av monopolet på utbildningen. Men under många århundraden visade
sig statsexamina bara vara ett effektivt medel att hålla den styrande klassens exploatering
inom vissa gränser och ge den upprepade injektioner av nytt blod.
Sovjetsamhället, i vilket makten låg i händerna på en kår av tjänstemän som kommit upp
genom de revolutionära massorna, fann sig under 1930-talet stå inför samma problem. Rent
ideologiska band och de mycket blygsamma maximilöner, som ursprungligen påtvingades
medlemmarna hade visat sig vara fullkomligt otillräckliga, så mycket mer som man av dem
fordrade extra tjänster utan motsvarande förmåner. Den nya tjänstemannaklassen började att i
full utsträckning njuta av de materiella privilegier som medföljde kontrollen av den
socialiserade egendomen. Denna klass, som ännu inte var en generation gammal, hade inte
något tillfälle att konstituera sig som en verklig styrande klass. Den stod också under trycket
från massorna av partimedlemmar, som pressade sig fram nerifrån och avundades sina överordnade
deras förmåner. Den centrala myndigheten såg situationen klart, upptäckte ett hot