Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

111
det mycket ringa antal personer som bildade hans närmaste omgivning stödde sig på partiets
bakre led liksom på folkets massor för att bibehålla sin maktställning.
Denna teori tycks oss innehålla åtskillig sanning. Dess speciella styrka förefaller oss vara att
den på ett riktigt sätt återspeglar den passiva roll som spelades av folket och alldeles särskilt
att den inser vilka avgörande krafter som var i verksamhet: å ena sidan den högsta ledningen,
som strävade att hålla sig kvar vid makten, och å andra sidan tjänstemannaklassens
ansträngningar att ge sina förmåner och deras varaktighet en säkrare grundval än det flyktiga
innehavet av officiella ämbeten, att med andra ord inrätta sig som en egen social klass.
Händelseförloppet efter Jezjovperioden syntes i flera avseenden ge belägg för riktigheten av
denna teori. Inga lokala ledare med så prominent ställning som låt oss säga Postysjev i
Ukraina har sedan uppenbarat sig. De arbetsuppgifter som tillkom det dussintal av de främsta
folkkommissariat hos vilka statens makt tidigare var koncentrerad uppdelades, och de ersattes
av ett ministerråd, i vilket i det närmaste ett hundratal ministerier var representerade.
Resultatet är en oformlig förvaltningsbyggnad, som inte har någon motsvarighet i den
moderna statsstyrelsens historia. En liknande process av uppbrytning i små enheter var
märkbar i partiets centralkommitté. Maktkoncentrationer i den tidigare omfattningen är nu
klart omöjliga.
Men en svaghet i denna teori synes oss vara att bortsett från dessa inte särskilt djupgående
förändringar i statsadministrationen kännetecknen på en verklig revolution, nämligen radikala
förändringar i den sociala strukturen, saknades i Jezjovperiodens händelser. Utvecklingsfasen
på 1930-talet, som omedelbart föregick Jezjovperioden, ägde sådana kännetecken, i det att
därunder upprättades ett nytt strängt makt-, privilegie- och kontrollsystem i stället för de
makt- och egendomsförhållanden som de ersatte. Men Jezjovperioden medförde inte någon
ytterligare omgestaltning av statsstrukturen. Den innebar bara förändringar av den personal
som fyllde ämbetena, ehuru dessa förändringar erkänt var av mycket stor omfattning. Genom
denna process placerades endast nya satraper och nabober på de gamla posterna. Ämbetena
själva förlorade litet eller intet av sin betydelse. De nya personerna måste nödvändigtvis ha
samma intressen som de gamla. Det låg i sakens natur att de omedelbart skulle börja om från
början samma strid mot samma mål, kampen för att trygga sin maktställnings fortbestånd.
Denna svaghet hos teorin om det nya enväldet neutraliseras i viss mån av teorin om social
tillförsel.
16. Teorin om social tillförsel
Denna teori, ibland känd som transportbandsteorin eller mera lättsinnigt teorin om Aricias
lund, framgick ur en lång diskussion mellan författarna i en NKVD-cell.
Sir J. G. Frazer fäster i ”Den gyllene grenen” stor vikt vid en sedvänja som iakttagits genom
hela romerska antiken vid Diana Nemorensis heliga lund och helgedom nära Aricia, vars
präst, vanligen en förrymd slav, endast kunde erhålla ämbetet genom att slå ihjäl sin företrädare.
Men hur kort ämbetstiden än var rådde det aldrig brist på nya aspiranter.
I det senaste avsnittet identifierade vi den bolsjevikiska staten under 1930-talet som en
statsbildning i vilken kontrollen av produktionsmedlen utövades av tjänstemän vilkas
maktställning inte vilade på äganderätt. Denna teori har nära förbindelse med Burnhams idéer,
vilken i de senaste årtiondenas historia ser en utveckling av en ny ”direktörsklass” inte endast
i Sovjetunionen, utan också i de fascistiska diktaturerna på kontinenten och t. o. m. i
tendensen mot en planekonomi i Storbritannien. Det karakteristiska för denna ”direktörsklass”
är att den kontrollerar produktionsmedlen utan att äga dem. Den gör det i kraft av sina
medlemmars ämbetsbefattningar. En sådan ”direktörsklassens” kontroll skulle otvivelaktigt