Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

110
system av koncentriska cirklar, vilkas medlemmar i ständigt växande grad försökte avskära
sig från de socialt lägre, utanför liggande cirklarna.
Denna sociala skiktning, vars effekter märktes i det dagliga livets minsta detaljer, kunde inte
iakttas bättre än i de allmänt besökta sanatorierna och konvalescenthemmen på Rivieran eller i
Kaukasus, i vilka de höga, högre och högsta kretsarna tillbringade sin semester. En iakttagare
som var infekterad av Västeuropas grova, plutokratiska likställighet var benägen att finna
denna stränga klasskillnad överraskande. Våldsamheten i det hat som de lägre tjänstemännen
hyste mot sina överordnade och som senare ofta observerades i cellerna måste ha varit
oförståelig för var och en som inte var förtrogen med den sociala indelningens stränghet och
de materiella villkor som sammanhängde med den. Det hat som folkets breda massor hyste
mot alla tjänstemän var naturligtvis lika starkt, och det tilltog, i synnerhet som principen att
alla människor var likställda ljudligt hade förkunnats under åratal, liksom även principen att
den ledande rollen i samhället tillkom arbetarna och bönderna. Den omständigheten att deras
nya herrar nästan undantagslöst hade proletärt ursprung och därigenom var kött av deras kött
och blod av deras blod kom olikheterna att för dem tyckas fullkomligt onaturliga och
oberättigade, utom i den mån de som beklädde maktpåliggande poster utmärkte sig för bättre
utbildning eller framstående gärning.
Samtidigt med utvecklingen av societeten i huvudstaden började en provinsiell societet växa
fram, vars pelare var partisekreterarna och de högsta tjänstemännen i de regionala
kommittéerna och de enskilda Sovjetrepublikerna. De ukrainska tidningarna började faktiskt
omnämna Postysjev, sekreteraren i ukrainska kommunistiska partiet, som tillfälligtvis åtnjöt
en viss personlig popularitet, särskilt bland skolbarnen, som ”det ukrainska folkets ledare”,
men det tog plötsligt slut på sådant beröm, uppenbarligen på en vink från Moskva. Termen
”ledare” var sedan uteslutande reserverad för Stalin.
Tjänstemannaklassen hade sålunda börjat att se sig om efter de garantier för sin maktställning
som en styrande klass ständigt behöver, och under dessa omständigheter var det begripligt att
den centrala myndigheten skulle besluta att göra sig av med den. När Stalin verkställde detta
beslut kunde han i viss utsträckning stödja sig på sympati inte endast från den stora massan av
yngre partimedlemmar, särskilt eftersom processen för många av dem öppnade en helt
oväntad utsikt till karriär, utan också från befolkningen som helhet, som med tillfredsställelse
iakttog att en människas fall, som levde i det yttersta armod, omöjligt kunde vara lika stort
som en högt uppsatt kamrats fall. I ett tal 1936 framlade Stalin klart teorin om den nära
förbindelsen mellan den styrande och massorna, vilken är den grundläggande principen för
envälde, genom att erinra om myten om Antaios, som förlorade sin styrka när hans fot lyftes
från marken. Han sade att partiet och framför allt dess ledare aldrig fick förlora kontakten
med folket.
De talrika mottagningar för stachanoviterna, enkla arbetare och bönder som hade uppnått
utomordentliga arbetsresultat i jordbruket, industrin, gruvdriften eller transportväsendet eller
hade utmärkt sig i militärtjänsten, tjänade också att framhäva det nära sambandet mellan
regeringen och folket. Stalin deltog regelbundet i dessa mottagningar tillsammans med
regeringen och partiledarna, och de omtalades alltid på framträdande plats i pressen. Vi
sammanträffade i fängelset med några av dessa personer som hade varit berömda för en dag,
och de berättade oss om dessa mottagningar, vid vilka överdådig mat serverades och gästerna
ofta blev mycket uppsluppna. Stalin, vars personliga levnadssätt i motsats till det som
utmärkte många av hans omgivning sades ha förblivit enkelt och blygsamt, uppträdde alltid på
ett mycket sällskapligt och kamratligt sätt.
Teorin om det nya enväldet betraktar Jezjovperiodens händelser som revolution från de lägre
partitjänstemännens sida mot de högre. Den centrala myndigheten förkroppsligad i Stalin och