Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

109
dom, vilken när som helst kunde göra anspråk på den. Adeln lyckades dock som bekant snart
förvandla kontrollrätten till ärftlig rätt och formellt överföra jorden till sin egendom. Inte
förrän mot slutet av medeltiden i och med framväxten av ett nytt handelssystem och ett
mäktigt borgerskap i städerna lyckades centralmakten med stöd av dels bourgeoisiens
tilltagande styrka, dels den utarmade lågadeln bryta de stora feodalherrarnas maktställning
och införa en ny styrelseform, enväldet. Därigenom hade den lyckats inte endast bibehålla sin
makt, utan också att på ett oväntat sätt konsolidera den. Denna strid, som i Frankrike
avslutades av Ludvig XI, i England av Henrik VIII, i Spanien av Filip II och i Ryssland av
Ivan den förskräcklige karakteriserades i alla länder av sin hårdhet och brutalitet. Ett av dess
väsentligaste drag överallt var alliansen mellan den centrala myndigheten och de lägsta
stånden.
Stalinregimen måste i sin strid för allt större maktkoncentration på samma sätt ha ställts inför
oppositionen från de högre parti- och statstjänstemännens sida. Det fanns olika anledningar
härtill. Först och främst hyste partiet alltjämt representanter för det gamla gardet, återstoden
av en ideologisk opposition, som nödvändigtvis måste harmas över att Sovjetunionen höll på
att få en ny struktur. Den var visserligen inte direkt oförenlig med de revolutionära ideal för
vilka de hade kämpat, men den innebar en gradvis försiggående utveckling bort från
socialismens ideal. För det andra fanns det bland dessa gamla bolsjeviker, röda partisaner och
förutvarande politiska fångar många som, ehuru olämpliga och okvalificerade för ansvarsfulla
poster, för egen del framställde oerhörda krav med hänvisning till sina tidigare tjänster och
sålunda stod i vägen för en bättre kvalificerad ny generation. Men utrensningens ofantliga
omfattning bland de ledande grupperna inom den sovjetiska intelligentian, partitjänstemän,
officerare och ingenjörer, kunde inte bara förklaras med en ideologisk opposition och det
gamla gardets omåttliga krav.
Man bestridde inte att arresteringarna bland partitjänstemän ingalunda begränsades till det
gamla gardet. Det var tydligt så tidigt som 1937 att den överväldigande majoriteten av de
arresterade partitjänstemännen, i synnerhet bland de högre graderna, inte på något sätt
tillhörde gamla gardestypen och att likvideringen företogs i en långt större skala än som skulle
ha varit berättigat med hänsyn till motstånd av gamla gardet eller ideologisk opposition.
Majoriteten av de arresterade tjänstemännen var hängivna anhängare till partilinjen och
tillhörde typen av större eller mindre satraper, som nyligen kunnat åtnjuta ett visst mått av
relativt personligt välstånd utan att hysa något slags socialistisk övertygelse. Det var naturligt,
att dessa människor skulle sträva att återuppliva traditionerna från de privilegierade
förrevolutionära kretsarna vid den punkt där de tvärt avbrutits 1918. Och denna strävan
uppmuntrades av att deras ofta smarta och vackra hustrur i många fall kom från vad som en
gång varit den högsta societeten. Ett nytt ”hov” hade växt upp i Kreml, och en ny högsta
societet började röra sig däromkring uppdelad i olika grader, högsta societeten i partiet, armén
och NKVD, i teatern och filmen, i teknologin och vetenskapen. Särskilda skolor, som
motsvarade de tidigare kadettskolorna, hade hand om utbildningen av den yngre generationen,
och åt de unga anskaffades lämpliga platser, från vilka de kunde starta sina karriärer.
Den ganska gammalmodiga plyschsoffestilen hos denna nya fashionabla värld var i viss mån
ägnad att leda iakttagaren på avvägar. Den levnadsstandard som utmärkte t. o. m. de ledande
medlemmarna av denna societet var mer än blygsam i jämförelse med medelklassens utomlands
och föreföll den utländske iakttagaren direkt spartansk. Men i jämförelse med den
allmänna levnadsstandarden i Sovjetunionen representerade den en otrolig lyx.
Denna societet utvecklade en förnäm avskildhet som inte hade någon motsvarighet i de
kapitalistiska länderna. Societeten avskildes inte från den övriga befolkningen av en
skiljelinje ovanför vilken en viss social frihet förhärskade. I stället var den uppdelad i ett helt