Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

106
från att senare uppta motståndsgruppernas politik som sin egen. Detta hade inträffat både med
avseende på industrialiseringen och kollektiviseringen å den ena sidan och införandet av den
fria kolchosmarknaden å den andra.
Oaktat alla sina intriger hade han emellertid inte lyckats vinna över partimassorna på sin sida,
för att inte tala om massan av de människor som hade genomfört revolutionen. Efter hungersnöden
hade han insett osäkerheten i sin ställning i staten och partiet, och han hade inte haft
något annat alternativ än att faktiskt tillintetgöra Sovjetsystemet, ehuru han nominellt bibehöll
det och ersatte det med en totalitär, fascistisk regim. För att åstadkomma detta hade det dock
först och främst varit nödvändigt att likvidera själva det kommunistiska partiet. Men att
formellt upplösa det skulle ha varit detsamma som en öppen statskupp, och därmed skulle han
också ha förverkat sympatin från arbetarklasserna utomlands, som klamrade sig fast vid
kommunismens namn och symbol. Han valde därför i stället att likvidera partiets funktionärer
och systematiskt förvandla det till en solid och disciplinerad organisation, bestående av
människor som sammanhölls inte av ideal och personlig övertygelse, utan av den makt han
lade i deras händer. De ändringar som hade företagits i Sovjetsystemet jämfördes med
Thermidorfasen i den franska revolutionen, och en ny styrande klass sades ha uppkommit,
som använde statens byråkratiska apparat till att exploatera folket på ett exempellöst sätt.
En variant av denna teori tolkade mordet på Kirov som en varningssignal som visade i hur
ringa grad partiets ungdom sympatiserade med ledningen.
Andra anhängare av denna teori hävdade att de med stöd av de säkraste informationer kunde
påstå att Stalin så tidigt som 1934 hade anmodats att avgå genom ett majoritetsbeslut av
partiets centralkommitté. Hans avsedda efterträdare som partiets sekreterare, som var det enda
officiella ämbete som då innehades av Stalin, hade varit Kirov och Kirov hade mördats på
hans tillskyndan just vid den tidpunkt då han skulle ha lämnat plats åt denne.
Det är naturligtvis omöjligt att i dag verifiera riktigheten av någon av dessa versioner. Men
partistridsteorin är utan tvekan riktig i flera väsentliga enskildheter. Otvivelaktigt förändrades
under åren för Stalins kontroll Sovjetstatens utseende lika grundligt som partiets. I ljuset av
denna teori blir Sovjetregimens djupa inre misstro mot äkta övertygelse och varje slag av
idealism genast förståelig. Den förklarar mycket naturligt masskaraktären hos regimens
motåtgärder. Den är fullkomligt förenlig med otaliga enskilda episoder som inträffade, och
dess väsentliga punkter är som vi skall se en oundgänglig ingrediens i alla de kritiska teorier
som det återstår att behandla.
Denna teori synes oss emellertid i den form i vilken vi här presenterat den förstora Stalins
personlighet i alldeles oberättigad grad. Den bild av honom som framträder är alltför nära
tagen för att komma i brännpunkten. Han och endast han betraktas som styckets bov. Vi tror
inte att Stalin, hur förslagen intrigmakare han än må ha varit, kunde ha ”lurat” och ”smugit”
till sig makten om inte mycket starka sociala krafter hade varit i verksamhet för att trygga
hans framgång, Det är intressant att se att Hitlers övertagande av makten i Tyskland tillskrevs
ett liknande intrigspel. Även Hitler anklagades för att han ”smög sig” till makten på omvägar.
Men Tysklands historia både före och efter Hitlers maktövertagande utvisar tydligt de krafter,
vilkas representant han var. Det var krafter som i honom blott och bart fann sin grövsta
uttrycksform.
Enligt vår uppfattning behövs en mer omfattande teori för att förklara de krafter som möjliggjorde
upprättandet av diktaturen, satte den i stånd att förbli och dirigerade förloppet av dess
vidare utveckling.