Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

105
11. Strykpojksteorin
Strykpojksteorin meddelades oss också av en präst. Han påminde oss om historien om Jona,
som kastades i havet inte emedan han var skyldigare än sina följeslagare, utan därför att lotten
föll på honom.
Sovjetsystemet hade enligt hans uppfattning medfört oändligt lidande för det ryska folket.
Han erinrade om de två svåra nödåren 1921 och 1933, de miljoner som avlidit och det hat och
hämndbegär som måste ha lagrats i människornas sinnen och måste kräva ett utlopp. De
styrande kunde endast hålla sig kvar vid makten genom att förse folket med syndabockar och
erbjuda det hekatomber med offer, över vilka det kunde utösa sitt raseri.
Han påpekade att huvudoffren för utrensningen var de som hade haft hand om landets styrelse
under hungersnödsåren. Han påminde om de uppvisningsrättegångar som hade följt på varje
misslyckande i stor skala, den förhastade industrialiseringen och våldsamma kollektiviseringen
av jorden. De anklagade i alla dessa rättegångar hade alltid erkänt att de med berått
mod hade försökt att åstadkomma misslyckandet i fråga. Vi har redan upprepade gånger
påpekat att politiska eller ekonomiska bakslag som uppenbarligen kunde härledas till
uttryckliga regeringsbeslut efteråt beständigt tillskrevs avvikelser från partilinjen från
underordnades sida. Detta inträffade vid ”industriparti”-rättegångarna i slutet av 1920-talet
och efter 1933 års hungersnöd. Det hände också vid rättegångarna mot NKVD-förhörsledare
efter slutet på Jezjovutrensningen, som hade kostat lika många offer som en naturkatastrof.
Enligt denna teori var mordet på Kirov en varningssignal om att folket ehuru det hade
återhämtat sig från hungersnöden 1933 inte hade glömt den, och att det hade i minnet att
hungersnöden inte hade förorsakats av torka utan av insamlingen med våldsmedel av 1932 års
skörd och av de sociala och ekonomiska åtgärder som regeringen hade vidtagit i samband
därmed. För att mildra den därav följande allmänna oviljan offrade regeringen (eller snarare
den högsta partiledningen, ty praktiskt taget inga andra i regeringen hade överlevt) hela kåren
av högre ämbetsmän och tjänstemän i mellanställning. Rättegångarna var avsedda att visa att
kollektiviseringens ”överdrifter” och följaktligen hungersnöden visserligen hade
åstadkommits på konstlad väg, men av det – enligt vad det påstods – så mäktiga fascisttrotskistiska
högerblocket med syftemål att tillintetgöra det sovjetryska folket.
En svaghet med denna teori, som otvivelaktigt innehåller åtskillig sanning, är att den inte
tillhandahåller någon förklaring av utrensningens masskaraktär eller till ett antal vikiga
fångkategorier som t. ex. de människor, som hade förbindelse med främmande länder, och
förutvarande godsägare.
12. Partistridsteorin
Denna teori omfattades av många förutvarande mensjeviker, bucharinister och trotskister och
såg ut på följande sätt. Stalin hade utgått som segrare ur den inre partistrid som hade följt på
Lenins död. Han hade inte segrat till följd av att hans linje hade erhållit understöd av den stora
massan av partimedlemmarna, utan uteslutande på grund av att han hade brutit mot metoderna
för inre partidemokrati. I sin egenskap av chef för partiförvaltningen kontrollerade han hela
maskineriet och hade genom intriger av alla slag lyckats besätta alla nyckelposter med sina
egna vänner eller anhängare. Han hade uteslutande införandet av polismetoder i den inre
partidiskussionen att tacka för sin seger. Han anklagades vidare för att inte ha någon egen, fast
grundad och konsekvent teoretisk linje. Hans partilinje sades blott och bart vara konsolidering
av hans egen och hans klicks maktställning, och den sades svänga våldsamt och på ett rent
opportunistiskt sätt från den ena ytterligheten till den andra.
Det påpekades att han hade likviderat oppositionen flera gånger tidigare, både den som
kommit från höger- och den som kommit från vänsterhåll, men detta hade inte hindrat honom