Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

104
gamla gardet, hade varit partimedlem sedan 1903, träffat Lenin och varit röd partisan under
inbördeskriget. Hans son var hög officer och tillhörde militärbefälhavarens stab i Charkovs
distrikt. Han var en god och hederlig människa. Det fanns en religiös glöd i hans ateism, den
överdrivna ivern hos en nyfrälst. Han kunde inte förstå vad som pågick runt omkring honom,
och den enda förklaring som han, rationalisten, kunde tänka sig var solfläckar, om vilka han
hade läst i en populär tidskrift. Typiskt för hans finkänslighet var att han, sedan han hade köpt
de småsaker som fångarna kunde erhålla från marketenteriet, alltid gav bort det mesta av sina
inköp till cellkamrater som inte hade några pengar. För att bespara dem förödmjukelsen att
acceptera välgörenhet bad han dem alltid att i gengäld göra honom små tjänster som att sy i en
knapp eller dylikt så att de kunde känna att de hade förtjänat vad han gav dem.
10. Teorin om Israels barn i öknen
Andra Mosebok skildrar hur Israels barn efter att av Moses ha förts från slaveriet i Egypten
tillbringade fyrtio år i öknen innan de tilläts få se en skymt av det förlovade landet. Bibeln
beskriver i detalj hur Israels barn hungrade och knorrade i öknen och begärde att föras tillbaka
till Egyptens köttgrytor.
Men fyrtio år måste förflyta, en hel generation måste dö, minnet av Egypten måste utplånas
innan de kunde göra sitt inträde i Det förlovade landet.
Många påminde sig denna historia när de reflekterade över sina öden i Sovjetfängelserna. Den
förrevolutionära eran var Egypten, slaveriets land. Det förlovade landet var socialismen, det
klasslösa samhället. Det syns måhända tvivelaktigt om Det förlovade landet, om vilket
judarna hade drömt, verkligen var så mycket bättre än Egypten, och Moses förefaller ha låtit
sig ledas av en djup visdom när han tillät endast dem som hade hungrat i öknen att få se sina
drömmars land. När man tog i betraktande var och en av fångkategorierna, såsom vi har
beskrivit dem i ett föregående kapitel, var det omöjligt att inte finna denna jämförelse slående.
Var det inte de som hade upplevt det förgångna, som hade drömt drömmen om Det förlovade
landet, drömmen om friheten, som nu förbjöds att jämföra socialismens verkliga Kanaan med
vare sig tsarismens köttgrytor eller sina drömmars innehåll? Var inte dessa förbannade
kapitalistiska länder på andra sidan gränsen, där en murken bourgeoisie höll på att gå sin
undergång till mötes, ett annat Egypten, som hade setts av alla utlänningar, förutvarande
krigsfångar och dem som hade rest utomlands? Kunde inte dessa människor beskriva detta
andra Egypten för sina landsmän och därvid anställa farliga jämförelser med det sanna
Kanaan, socialismens land, som enligt uppgift hade uppnåtts vid slutet av andra femårsplanen?
Vi tror inte att allt detta hade upphöjts till en medveten, rationell princip, som klart formulerats
av de kommunistiska ledarna. Vi tror inte att man verkligen försökte att systematiskt
avlägsna dem som kunde vittna om inte bara livet som det hade varit, utan också om den
ursprungliga bevekelsegrund som föranlett folket att överge det gamla och söka det nya. Men
vi anser att detta, även om det kanske skedde omedvetet, i hög grad bidrog till att ge händelserna
det förlopp de fick. Denna teori framkom av en tillfällighet under en diskussion mellan
en historiker, som en gång hade varit präst, och en utländsk vetenskapsman, som hade kommit
till Sovjetunionen för att hjälpa till med uppbyggandet av socialismen.
Före sin arrestering hade denne vetenskapsman en gång inför sina ryska kolleger uttryckt sin
förvåning över den breda skiljelinje som skilde honom från ryssarna. Det tycktes honom att de
talade ett intellektuellt språk som var helt olika hans och hans vänners. Men han hade sedan
insett att skiljelinjen inte gick mellan honom och ryssarna, utan mellan de ryssar som hade
vistats utomlands och de som inte hade gjort det. Det beklagliga var att Stalin tillhörde den
senare gruppen.