Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

102
det normala livet. Frigivningar ägde faktiskt rum utan några lagliga svårigheter. Fångarna
uppmanades ibland att ta tillbaka sina bekännelser, ibland inte. Det var också alltid
överraskande att se hur fort och lätt Sovjetmänniskan visade sig kunna förlåta och glömma.
I kapitlet om förhörsmetoderna diskuterade vi frågan om varför det föreföll vara så väsentligt
för Sovjetregimen att rättfärdiga arresteringarna med bekännelser och varför den inte valde
den franska revolutionens mera rättframma och möjligen hederligare metod att giljotinera
offren enligt en okomplicerad ”lag mot misstänkta”. Men formerna måste upprätthållas, och
fiktionen om rättsstaten måste strängt vidmakthållas i allmänhetens ögon, både hemma och
utomlands. Själva NKVD:s rättsliga samvete skulle inte ha tillåtit ett öppet medgivande av att
vad den gjorde skedde i den sociala profylaxens namn. Dess handlingar måste legaliseras.
Sovjetideologin tillbakavisar ingalunda användandet av revolutionär terror. Den marxistiska
kritiken av 1871 års Pariskommun tillskriver t. ex. dess misslyckande den omständigheten att
revolutionär terror inte utövades. Ingen kommunist har någonsin haft en tanke på att beklaga
den röda terrorn under den första fasen av revolutionen och inbördeskriget. Men det fanns
ingen plats för röd terror i den nuvarande fasen av Sovjetutvecklingen, den stalinistiska
demokratiska författningens skede. Som terror skulle tillämpningen av den sociala profylaxen
ha betraktats om den hade öppet erkänts.
6. Snöbollsteorin
Vi har redan skildrat hur varje fånge uppmanades att anklaga andra och hur processen växte
lavinartat tills antalet kandidater för arrestering endast begränsades av befolkningens storlek,
som när allt kom omkring inte var obegränsad. En teori som var populär i cellerna tillskrev
utrensningens omfattning uteslutande angivelsesystemets automatiska verkan.
De som omfattade denna teori gjorde gällande att utrensningen inte ursprungligen hade varit
avsedd att bli särskilt stor, utan att den erhållit sin masskaraktär till följd av
angivelseprocessens rent automatiska fortgång, varigenom den kom att omfatta vidare och
vidare cirklar av befolkningen.
Det är möjligt att vissa arresteringar inte berodde på någonting annat än ”snöbollsprocessen”,
men denna teori förefaller oss alltför ytlig. Den förbiser helt och hållet motiven bakom
utrensningen. Den förklarar inte varför angivelse av andra fordrades av varje fånge. Antalet
angivelser som skulle krävas var, ehuru det varierade efter omständigheterna, klart föreskrivet
beträffande varje enskilt fall. Sylakovs historia illustrerade detta på ett lärorikt sätt. Teorin
förefaller oss förväxla symtomen med sjukdomen, fastän den otvivelaktigt innehåller ett korn
av sanning.
7. ”Plan- och motplans”-teorin
Sovjetunionens hela ekonomiska och även dess kulturella liv är strängt reglerat av
regeringsplaneringen. Den s. k. plan- och motplanstekniken spelar härvidlag en viktig roll.
Alla instanser erhåller uppifrån en plan, som till slut meddelas massorna i form av det
arbetspensum som väntas av varje enskild arbetare eller löntagare. De sistnämnda svarar med
att frivilligt åta sig mer än planen fordrar av dem. Erbjudandet passerar sedan upp genom de
vanliga kanalerna och kommer åter tillbaka i form av en mer krävande plan, som försöker
fastställa som en norm för var och en det arbetsresultat som tidigare på frivillig väg uppnåtts
endast i enstaka fall. Spelet börjar sedan om från början. Denna taktik har visat sig mycket
effektiv, under alla omständigheter för propagandaändamål.
En teori som inte var ovanlig bland fångarna gick ut på att landets befrielse från dess politiska
fiender var, då det utgjorde ett väsentligt inslag i Sovjetlivet, i lika hög grad föremål för