Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

100
regeringens avsikter. Timosjenko hade som en omutlig kommunist satt partiet över NKVD.
Han straffades naturligtvis inte härför. Vid tillfället i fråga hade han faktiskt fått sin vilja fram,
men hans uppträdande hade inte glömts. Den tid kom då hans ”vänsteravvikelse” drogs fram
och han avslöjades som konspiratör. Han sades ha blivit rekryterad som polsk spion under sin
anställning som sovjetrysk konsul utomlands, och vi känner inte till vad som sedan hände
honom.
Men Timosjenko förklarade liksom Prygov utrensningen med teorin om social profylax.
Arresterade NKVD-tjänstemän tyckte särskilt mycket om denna teori, som kunde användas
till att rättfärdiga vad som helst och skänkte individen känslan av att vara ett oskyldigt offer
utan att han var tvungen att fördöma systemet som helhet.
Man gjorde gällande att medan i den borgerliga världen strafflagen endast befattade sig med
brottsliga handlingar, måste den unga alltjämt växande Sovjetstaten, som befann sig i inre och
yttre fara, skydda sig mot potentiella brott och lagöverträdelser och ”kriminella sinnesförfattningar”.
Bestraffningen av potentiella brott var lika berättigad som bestraffningen av
begångna brott. Den förstnämnda metoden var i själva verket bättre, emedan det såsom i fråga
om sjukdomar var bättre att förebygga än bota.
Om en människa var känd för att lida av obotlig kleptomani, fanns det enligt denna teori inget
skäl att invänta att hon skulle stjäla. Det var bättre att på förhand befria samhället från henne
och sålunda förhindra brottet. På det politiska området erbjöd den ”embryonala organisationen”
en parallell. Vänner, som alla delade samma åsikt, kunde träffas kanske för att dricka
ett glas te eller uppliva gamla minnen. Men sedan började de kritisera regeringen, lufta sina
känslor och skämta om Sovjetregimen. Ingen förbrytelse hade begåtts, men deras sammanträffande
antydde existensen av en antisovjetisk sinnesstämning, vilken måhända kunde
utveckla sig till en redobogenhet att begå ett brott. Från redobogenhet till verkställighet var
blott ett litet steg, i synnerhet under tider av verklig eller påstådd yttre fara. Var det under
sådana omständigheter inte bättre och klokare att skydda staten från sådana kriminella
elements verksamhet och befria samhället från de potentiella konspiratörerna genom ett raskt
ingripande av säkerhetsorganisationen?
Potentiella spioner, potentiella terrorister och potentiella kontrarevolutionärer borde man alla
ta itu med på samma sätt. För att skydda staten under kristider var det därför fullkomligt
normalt, riktigt och förnuftigt att förutom de tusentals verkliga politiska brottslingarna och
motståndarna till regimen miljoner potentiella brottslingar skulle arresteras av säkerhetsmyndigheterna.
Tillämpningen av social profylax bestod därför inte så mycket i att uppdaga och bestraffa
brott som i att identifiera de grupper i vilka det förhärskade en politiskt farlig sinnesstämning,
en potentiellt farlig inställning eller en faktisk redobogenhet att begå politiska brott. Dessa var
de tre stadier som måste föregå brottets faktiska utförande.
Identifieringen av dessa grupper och av den sinnesstämning som dominerade i dem utfördes i
första hand av seksoterna. Den andra försvarslinjen erbjöd de ofta berörda ”objektiva kännetecknen”.
Hela befolkningen granskades och kontrollerades ständigt av myndigheterna med
hänsyn till socialt ursprung, tidigare sysselsättning, familje- och vänskapsförhållanden, utbildning
och hållning gentemot partiet. På det sättet framkom de redan nämnda ”kategorierna”, d.
v. s. grupper av människor, bland vilka man i enlighet med denna teori kunde vänta en utveckling
av en fientlig inställning. När man kände till att det förelåg stor sannolikhet för att en
grupp av människor innefattade mot staten fientliga element eller innehöll embryot till sådana
element var det bäst att isolera hela gruppen och oskadliggöra den.