Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

99
Genom att göra gällande att de hade utfört order. De var underkastade militär disciplin och
hade endast verkställt de order de mottagit av sina överordnade. De förnekade att de hade
egna åsikter eller att de själva hade fattat beslut. Preussisk militär disciplin hade förvandlat
dem till automater, blinda verkställare av andras order.
Vad skulle en Prygov säga om han uppmanades att försvara sig inför en domstol? Vi tror inte
att han skulle hänvisa till överordnades order, men däremot till marxismens och leninismens
läror så som han förstod dem. Prygov var lika lojal och lydig som någon SS-man. Men hans
tro grundade sig på övertygelsen om att den helt och hållet överensstämde med förnuftets och
samvetets krav. Han var fullt övertygad om att hans tro inte var blind, utan baserade sig på
vetenskap och logik. Han var brutal emedan den allmänna linjen krävde det av honom. Den
allmänna linjen betydde, så länge som den överensstämde med marxismens grundläggande
lärosatser för honom allt. Utan den allmänna linjens påstådda vetenskapliga underlag, som
utgjorde ryggraden i hans tro, skulle partimyndigheternas alla instruktioner ha förlorat sin
betydelse för honom. Han var övertygad om den logiska och moraliska riktigheten i sina
marxistiska principer, och hans tro berodde på denna övertygelse.
Det syns oss så viktigt att erhålla en riktig insikt om psykologin hos denna typ av hög NKVDtjänsteman
som bildar regimens verkliga ryggrad, att vi skall jämföra Prygov med en annan
framstående tjänsteman, M. L. Timosjenko, förutvarande chef för NKVD:s utländska
avdelning i Ukrainska sovjetrepubliken. Ytterligare en anledning till att göra detta är att de två
männen, ehuru de representerade två helt skilda typer, båda förklarade utrensningen med den
”profylaktiska” teorin.
Timosjenko hade spelat en viss roll i de sovjetryska diplomatiska förbindelserna. Under 1920talet
hade han, ehuru han var anställd i GPU, under ett annat namn tjänstgjort som Sovjetkonsul
i Lwow, och en vitrysk emigrant hade gjort ett försök att mörda honom. Hans
sekreterare hade dödats, och händelsen hade väckt uppseende över hela världen. Han hade
erhållit bättre utbildning än Prygov och var mycket intelligentare. Han var fullständigt
rättrogen och hängiven partilinjen, men med en anstrykning av liberalism och självständighet
av det slag som ibland kallas kardinalers skepticism. Han var en hygglig och ärbar människa
med ett betydande mått av inre disciplin. Vi vet inte om han som förhörsledare hade hängivit
sig åt misshandel, som Prygov säkerligen hade gjort – han förnekade det inte – men om
partidisciplinen hade fordrat det av honom skulle han säkert ha gjort det. Han skulle ha gjort
det motsträvigt, inte med Prygovs samvetsgranna nit, men han skulle inte ha ignorerat order.
Prygov hade avlagt bekännelse om kontrarevolutionär verksamhet, konspiration och spionage,
såsom han hade uppmanats att göra, och han hade gjort det utan särskild påtryckning. Han
hävdade att hans överordnade kände honom och hans arbete tillräckligt väl, och om partiet
och NKVD nu krävde av honom att han skulle bekänna sådana saker, måste de ha goda skäl
för vad de gjorde. Hans plikt som lojal Sovjetmedborgare var att inte undanhålla den
bekännelse som fordrades av honom.
Timosjenko höll däremot envist stånd under förhörsprocessen. Han vägrade att sätta ihop en
självanklagelse och bråkade sin hjärna med att fundera ut de ”objektiva orsakerna” till sin
arrestering. Han hade oklanderligt socialt ursprung – hans far var arbetare – och han var släkt
med Molotovs hustru Zjemtjuzjina, men inte ens det hade räddat honom.
De ”objektiva orsakerna” existerade naturligtvis. Han hade varit sekreterare i sin NKVDparticell.
I NKVD i motsats till andra organisationer omfattade den givetvis praktiskt taget
hela personalen. Den officiella teorin krävde att han skulle vara en sträng väktare av partilinjen.
Men det hade förekommit en tvist rörande någon oväsentlig fråga mellan partiet och
folkkommissariatet. Partiet var teoretiskt överordnat alla andra statsorgan, men i praktiken
måste t. o. m. partiet anpassa sig efter det organ som för tillfället var ett uttryck för