Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

98
ett osovjetiskt tänkande. Sovjetmedborgaren måste ha förtroende för partiets ledning, som
måste ha goda grunder för att inte tillkännage anledningarna till de företagna åtgärderna. Men
att betvivla dessa var brottsligt och ovärdigt en Sovjetmedborgare.
Detta var ett verkligt uttryck för den kommunistiska åskådningen. Det återspeglade en
grundläggande religiös inställning. För den som ställdes inför olösliga problem och pinande
tvivel var det den behagligaste utvägen att söka skydd bakom partiets ofelbarhet och dess
vägars outgrundlighet. Sovjetmedborgaren, den ortodoxe kommunisten, söker skydd bakom
den tro som hamrats in i honom från hans tidigaste ungdom: att allt som partiet gör är bra och
riktigt. Detta är exakt andan hos gamla tiders skolastiker. Åtskilligt av Sovjetmänniskans
beteende förklaras av denna förgudning av partiet.
Analogin med Jobs bok är uppenbar. En inte ovanlig variation av denna teori, som vi kan
kalla Jobsteorin, gav klart uttryck åt den övertygelsen att ändamålet med alla dessa lidanden,
vilkas orsaker endast var kända av regeringens överhuvud, var att de skulle bli ett kriterium
för dem som uppriktigt trodde på Sovjetregimen och därför leda till frigivning.
5. Teorin om social profylax
Nästa teori belyser inte endast Jezjovperiodens metoder, utan hela det kommunistiska
säkerhets- och straffsystemet. Den är vida spridd över hela Sovjetunionen, i synnerhet i
NKVD-kretsar, och den kan avgjort inräknas bland de hemliga tolkningarna av det
kommunistiska systemet. Den utgör måhända den bästa förklaringen av hela styrelsesystemet.
Det är teorin om socialpolitiska preventiva åtgärder d. v. s. social profylax.
Denna teori utvecklades i förtroende för en av oss av Prygov, förutvarande chef för en
avdelning inom NKVD. Han hade haft rykte om sig att vara en särskilt brutal förhörsledare.
Många historier berättades om hans brutalitet. Därför iakttog vi honom noggrant för att se om
det i hans uppträdande fanns några spår av den sadism som tillskrevs honom och för att
försöka lösa problemet inte endast om hans egen utan också om många av hans kollegers
grymhet. Han gjorde emellertid intrycket av att vara en beskedlig människa, ehuru mycket
nervös – uppenbarligen som ett resultat av åratals ansträngande nattarbete – och han visade
sig vara snäll och vänlig till gränsen av sentimentalitet. Han var rörande orolig för sin faders
och systers öden – han var ogift – och mot sina cellkamrater var han hjälpsam och vänlig,
ehuru det bland dem fanns öppna fiender till regimen, bl. a. förutvarande godsägare och
officerare, för att inte nämna en verklig polsk agent, som medgav att han tagit sig över
gränsen för att spionera.
Det mest betecknande hos Prygov var den fullständiga rättrogenheten i allt han sade och
tänkte. Hans uppträdande även i fängelset stod i exakt överensstämmelse med vad hans
ställning fordrade av honom. Man gick inte någonstans säker för seksoter, ej ens i fängelset,
och som förutvarande chef för NKVD:s första avdelning visste han naturligtvis detta mycket
väl. Han var av det typiskt rättrogna slaget, en troende utan tvivel och vacklan. Hemligheten
med hans liksom de flesta av hans kollegers grymhet låg i hans absoluta tro på partilinjen,
dess ofelbarhet och vetenskapliga riktighet, och hans obegränsade tillgivenhet för partiledarna
och deras representanter. Partilinjen hade ersatt hans samvete och förnuft. Semjon Lvovitj
Prygov var en typisk representant för ett särskilt slag av den riktiga Sovjetmänniskan. Vi har
anledning att senare säga mer om denna typ, som är en produkt av Sovjetuppfostran och som
enligt vår mening inte är representativ för den ryska nationalkaraktären eller ett exempel på
speciell individuell ondska.
Vi anser att vi här bör ange skillnaden mellan den typiske NKVD-tjänstemannen och
motsvarande representant för nazistsystemet. Belsenrättegången och nazismens fantastiska
omänsklighet har vi alla alltjämt i friskt minne. Hur försökte de anklagade försvara sig?