Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

ett brev till Stalin med den innebörden och insände samtidigt en officiell klagoskrift till
Vysjinskij, Sovjetunionens allmänne åklagare.
97
Händelsernas vidare förlopp syntes bekräfta hennes misstankar. I början av år 1941 rannsakades
hennes förhörsledare inför Sovjetunionens Högsta domstol, och hon framträdde själv
som vittne. De anklagade dömdes från tre till fem års fängelse för att ha använt tortyr. Fru
Bronevoj triumferade inte för att hon hämnats sig själv, ty hon var alltför godhjärtad härför,
utan för att rättvisa hade skipats. Hennes tro på Sovjetunionen var starkare än någonsin,
emedan dess fiender hade bestraffats.
Den 22 juni 1941 angrep tyskarna Ryssland. Natten till den 25 juni arresterades fru Bronevoj
åter och försvann för alltid. Hennes överdrivna kärlek till rättvisan kan ha varit skulden härtill.
Vi hade upprepade gånger försökt att övertyga henne om det meningslösa i att beklaga sig hos
Stalin och den allmänne åklagaren, men ingenting i världen kunde rubba hennes rörande tro
på rättvisan.
3. Tvångsarbetsteorin
Denna var en annan inofficiell teori som utspreds av lojala kommunister. Den var karakteristisk
för de motiveringar, som dessa konstruerade för sig själva för att förklara det
fantastiska antalet arresteringar. I fängelserna var denna teori en av de populäraste av alla.
Den förklarade arresteringarna uteslutande som ett medel att få fram arbetskraft för den
industriella utvecklingen av stora områden av Sovjetunionen, i synnerhet avlägsna trakter.
Trots erbjudandet av premier och förmåner av olika slag påstod man att det hade varit
omöjligt att finna tillräcklig arbetskraft för utvecklingen av dessa områden, som ställde
fruktansvärda krav på individen. Det var varje Sovjetmedborgares skyldighet att göra alla de
offer som Sovjetstaten krävde av honom, men eftersom massorna inte var nog offervilliga var
staten nödsakad att tid efter annan tillgripa hårda metoder, sådana som dessa massarresteringar.
De frigivningar och dekorationsförläningar som förekom i samband med
fullbordandet av sådana företag som Vita havs-kanalen och Moskva–Volga-kanalen, visade
att Sovjetregeringen var angelägen att på lämpligt sätt ge sitt erkännande för de personliga
offer detta kostat.
Många fångar fann denna teori användbar för att försona sig med sitt öde och harmoniera det
med sin sovjetiska övertygelse. Detta förklarar att den hade en så pass vid spridning ehuru den
lämnade många frågor obesvarade. Varför t. ex. hyllades inte de otaliga människor som
utförde sådant arbete som hjältar i stället för att utpekas som ”fiender till folket” och
kontrarevolutionärer?
En annan omständighet var att alla de som hade varit i arbetsläger var eniga om att oaktat den
oerhörda arbetskvantitet som fordrades av varje individ och som framgår av de höga normerna,
tvångsarbetets produktivitet var ojämförligt lägre än det frivilliga, arbetets, t. o. m. under
Sovjetförhållanden och om man lämnar ur räkningen den arbetskraft som absorberades av
NKVD och åtgick till arrestering, förhör och bevakning av fångarna. Om denna teori vore
korrekt, skulle det också vara svårt att förstå varför Sovjetregeringen, vars största bekymmer
var bristen på högkvalificerade arbetare, skulle använda ingenjörer och yrkesutbildade
arbetare, vilkas utbildning hade kostat ofantliga summor, till grovarbetare och inte utnyttja
dem i deras egna fack.
4. Jobsteorin
En annan populär teori var att utrensningens orsaker var lika okända för förhörsledarna som
för fångarna själva. Uppenbarligen var de kända av de högsta partiledarna, men de var kända
enbart av dem. Man hade inte rätt att fråga vilka de kunde vara, och att göra det var tecken på