Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

7
försök, och regimens totalitära anspråk började göra sig märkbara i alla riktningar. Inom alla
områden, inom filosofin, historien, litteraturen, måleriet och t. o. m. musiken, fanns det
därefter endast ett mönster, som stod i harmoni med den allmänna linjen. Allt annat var
avvikelser, som skulle påtalas och bestraffas.
Det enda område till vilket processen vid denna tidpunkt inte utsträcktes var naturvetenskapen.
3 Staten och partiet inblandade sig aldrig allvarligt i fysiska och matematiska problem.
Några försök gjordes att brännmärka relativitetsteorin som antingen borgerlig, reaktionär och
idealistisk eller också trotskistisk och vänsterradikal, men dessa omintetgjordes ganska lätt av
sinnrika, teoretiska fysiker, som med verkligt skolastisk skicklighet förmådde påvisa att
relativitetsteorin fullkomligt harmonierade med dialektisk materialism. De exakta vetenskapernas
relativa frihet gällde endast så länge gränsområdena till filosofin inte överskreds.
Men som om de ville ge en tribut för sin frihet, underlät aldrig ifrågavarande vetenskapsmän
att hävda den dialektiska materialismens grundläggande betydelse för sina särskilda
forskningsområden.
Med dekretet om historieundervisningen började utvecklingen mot rysk patriotism och
nationalism. Från att ha varit ”fäderneslandet för all världens arbetare” blev Sovjetunionen i
stigande grad ”hemlandet”. Man ägnade nu stor uppmärksamhet åt den folkliga konsten och
folksagorna. En kult av det förflutna inleddes, och S:t Vladimir, Ivan den förskräcklige,
Alexander Nevskij, Dmitrij Donskoj, Peter den store, Suvorov och Kutuzov upphöjdes till
nationella hjältar i stället för att förlöjligas som sinnesrubbade tsarister. Rebelliska eller
revolutionära figurer som Stenka Razin och Pugatjev föll i glömska.
Samtidigt började kanoniseringen av de stora ryska författarna, särskilt Pusjkin. Den ryska
ungdomen måste fortast möjligt glömma att de stora ryska författarna till för kort tid sedan
blott och bart hade varit ”den exploaterande klassens ideologer”. Sovjetfilmerna övergav
revolutionära teman och övergick till patriotiska.
Danser som foxtrot och tango, som hade varit förbjudna och föraktade, tilläts plötsligt och
kom i högsta grad på modet. Det blev en av en god kommunists ”sociala plikter”, i sovjetrysk
bemärkelse, att ta danslektioner och gå på danstillställningar. Han kunde göra det i medvetandet
om att han uppfyllde en politisk skyldighet. Ryktet gick i Sovjetunionen att denna
ändrade kurs fick sin begynnelse när Vorosjilov och ett antal höga officerare avlade ett
officiellt besök hos Kemal pascha i Ankara. Det sades, att Vorosjilov och hans följeslagare
hade måst lära sig att dansa på 48 timmar innan de skulle delta i en bankett. På allmän
bekostnad arrangerades danslektioner på alla fabriker, ämbetsverk och andra institutioner, och
hela landet kastade sig in i en dansorgie.
Vi vill minnas att det var kort före julen 1936 som en artikel publicerades i Sovjetpressen i
vilken framkastades tanken att en julgran – inte till julen naturligtvis men till nyåret – skulle
vara mycket trevligt för barnen. Dittills hade julgranar varit strängt tabu. Efter några dagar
förelåg emellertid en enorm efterfrågan på julgranar. Varje kommunist med självaktning
skaffade sig en nyårsgran, och det dröjde inte länge, förrän det antyddes att de som inte hade
någon var oppositionella. Ty allt som inte är förbjudet i Sovjetunionen uppmuntras med hjälp
3 Som framgår av protokollen från den sovjetryska vetenskapsakademin rörande ärftlighetsfrågor (Lysenkoteorin)
och rapporter i pressen om den officiella partiståndpunkten till kvantumteorin och vissa problem inom
astrofysiken (Times, 25 nov. 1948) synes den återhållsamhet som ådagalades under 1930-talet beträffande
naturvetenskapens forskningsresultat inte längre tillämpas. Men enligt vår uppfattning har detta officiella
ingripande, bortsett från de förändringar det medför i fråga om den vetenskapliga personalen, inte på långt när så
allvarliga konsekvenser för den sovjetryska vetenskapen som vanligen antas. Sovjetryska vetenskapsmän har
utvecklat en speciell förmåga att fortsätta ett arbete som förefaller dem vara betydelsefullt, oaktat ständiga
ändringar i partidoktrinen, och att finna skäl för dess berättigande när så erfordras.