Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

97
redan lärt mycket av bönder och arbetare, men alla har vi fortfarande mycket att lära av dem,
sade hon. Medan vi talade på båtdäcket samlades besättningsmän och soldater runt om oss, de
satt på huk och söp in varje ord av denna för dem alldeles nya tanke, att intellektuella kunde
önska lära sig något av massorna.
Hela vägen under den trettiosex timmar långa resan från Peng-pu till Jen Ho Chih stod de nya
fördämningsvallarna höga och raka som linjaler över flodbankarna. På en del platser hade
gräset planterats så att det formade paroller som lätt kunde läsas från floden. ”Motstånd mot
den amerikanska aggressionen” var naturligtvis den populäraste. Men andra yrkade på
fördubbling av ansträngningarna att kontrollera översvämningarna. Vi passerade hela flottor
med djonker, tvärstävade oljade båtar med stor segelyta. Deras flatbottnade skrov mera
skummade vattenytan än plöjde den,. De var en del av de nästan nio tusen båtar som skeppade
sten, sand, timmer och maskiner till Jen Ho Chih. Det fanns alla former och storlekar bland
dem, småbåtar som stakades fram, små djonker som halades med rep av båtdragare som gick
på stranden, stora sampaner som drevs fram med väldiga vrickåror från aktern. Mötesplatsen
för alla dessa som var på väg uppför strömmen var Jen Ho Chih. Folket på båtarna som vi
passerade ropade ständigt till våra besättningsmän: ”Vi ses i Jen Ho Chih”. Vi passerade
fiskebåtar som var fulla med nersölade kormoraner 1 . De är bundna med långa snören och har
ringar runt halsen så att de inte sväljer den fisk de fångar utan i stället släpper den i fiskarens
händer. Kvinnor och ungdomar i vita jackor, korta, svarta byxor och spetsiga halmhattar skar
redan tidigt korn och vete ute på fälten och oxdragna plogar plöjde upp stubben för sådden av
höstgrödan. Kärvarna lastades på komiska fyrhjuliga kombinationer av kärror och slädar eller
bars till ladorna på bärstänger.
I Tang Ying Chih stannade vi så länge att jag hann se en annan stor sluss med fyra stålportar
på 16 ton vardera och en komplicerad hissmekanism för att båtar skulle kunna passera från
och till Huai. Man beräknade att denna enda sluss skulle rädda en areal på 1.350 kvadratmiles
från att översvämmas. 25.000 bönder och 3.000 fackarbetare arbetade här under ett lag på tio
ingenjörer på att bygga slussportarna och gräva en kanal till en serie sjöar i närheten. På en
kulle, varifrån man hade överblick över de invecklade ställningarna och stöttorna för
pålningsmaskinerna, fanns ett gammalt monument över kejsar Yu den store till minne av hans
försök att 4.000 år tidigare tämja Huai.
Vår sista anhalt innan vi kom fram till Jen Ho Chih var vid ett ställe där en tre miles lång vall,
som på sina ställen var över hundra meter bred, hade byggts på fyrtio dagar av 35.000
arbetare. Den skall stänga in Chang Chia Hu-sjön och hindra den från att förena sig med Huai
och en annan sjö och sprida ut sig över hundratals kvadratmiles jord under översvämningssäsongen.
Sjön skall av vallen hjälpas in i en reservoar och dess avlopp till Huai skall
kontrolleras av slussportar som nästan var färdiga.
Resans stora överraskning väntade mig i Jen Ho Chih. Den ingenjör som ledde denna den
viktigaste delen av hela projektet och som samtidigt var andre-ingenjör för hela Huaiprojektet
var en tjugonioårig kvinna. Hon var en mycket imponerande kvinna med sammetssvart hår,
tillbakastruket från en jämn bred panna och klippt tvärs med skuldrorna, ett ovalt vitalt
ansikte, brunt och jämnt som ett äggskal, med vackra fina händer och ett charmerande
ungdomligt leende. Det var mycket svårt att få direktören-ingenjören Chien Chen-ying att tala
om sig själv. Hon är både anspråkslös och duglig och det var hennes kolleger som fyllde i det
mesta om hennes ursprung och biografi. Hennes historia är lika mycket en del av det nya
1 En fågelart.