Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

96
Peng-pu till centralpunkten för 1951 års projekt vid Jen Ho Chih. Där dämdes Huai själv upp
och leddes in i naturliga sjöreservoarer. Stora fördämningsvallar byggdes tvärs över en stor
sjö för att förhindra att den flöt samman med Huai och andra sjöar under översvämningssäsongen.
Detta var ett väldigt ingenjörsprojekt och skulle bli nyckeln till kontrollen av den
mest vitala sektionen av Huaidalenk Mellan Peng-pu och Jen Ho Chih höll slussportarna på
att installeras där tillflödena mynnade ut i Huai. Bifloderna är dubbla faror.. Först och främst
kommer deras tillflöden Huaifloden att svälla. Vidare är de svaga länkar i fördämningssystemet,
varigenom Huais vattenmassor kan strömma ut över den kringliggande terrängen.
Därför blockerades varje biflod mellan Peng-pu och Jen Ho Chih med stål- och betongslussportar,
som kan stängas när Huai är i översvämningstagen och som bildar stållänkar i
fördämningssystemet. Vi besökte den första slussporten framemot skymningen en kväll.
Skenet från månen, som var i sitt första kvarter, höll just på att jaga bort det sista solstänket i
vattnet. Kokeldarna glimmade långt borta och deras rök blandades med dammet från de just
packade fördämningsvallarna. Månljuset glimmade i arbetarnas polerade bambustänger. I
denna sektor arbetades hela natten. Två små bifloder hade förts samman på en punkt fem
miles från Huai och letts i en djup och bred kanal och blockerats vid Huai med två femmeters
fyrkantiga stålportar monterade i solida betongkonstruktioner. Flodvattnet kunde flyta tillbaka
längs kanalen till en sjö, som var så stor att den kunde behålla de bägge flodernas tillflöden
under en månad. Högvattenståndet i Huai räckte vanligen bara tio dagar, så det fanns en god
säkerhetsmarginal. Regleringen med serien av slussportar skulle göra Peng-pu–Jen Ho Chihsektionen
av Huai segelbar hela året.
Raderna av brådskande dragare, arbetarnas rytmiska sånger, packstenarnas dova dunsar, en
pålmaskins monotona dunkande under strålkastarljuset – allt gav ett intryck av outtröttlig
krävande verksamhet, av kampen mot den annalkande översvämningssäsongen. En felkalkyl
på en dag eller två kunde innebära tillspillogivandet av månaders arbete. Ansvariga för
slusskonstruktionen var en ingenjör och sex teknologie studerande, men de var bara en del av
ett omsorgsfullt utformat och arbetande helt.
På flodbåten fanns en trupp skådespelare, skådespelerskor och musiker från Pekings
filmstudio som rest ner för att leva med arbetarna vid Jen Ho Chih-projektet. De beslöt ge en
månskenskonsert på däck medan vi låg för ankar i floden mittför slussporten. Bönder
samlades nere på stränderna och hurrade och klappade händerna då den lilla orkestern började
spela och de sista filmschlagerna från ”Den vithåriga flickan”, ”Sången om den röda fanan”
och andra flög ut över det klara månbelysta vattnet: De ropade och begärde populära partisansånger
och deras önskningar uppfylldes beredvilligt. De mumlade besviket när ankaret
hivades ombord och vi ångade iväg uppför strömmen.
En av filmsällskapet, Hsu Chieh, var en småväxt kvinna med ett charmerande leende och en
röst som fångade auditoriet. Hon såg så ung ut som om hon just hade tagit sin examen vid
universitetet men det visade sig att hon var veteran i den revolutionära rörelsen. Hon hade
rymt från högskolan och förenat sig med revolutionärerna. Och med undantag av ett kort
uppehåll strax efter segern över Japan hade hon tillbragt elva år vid fronten och gjort
propaganda och medarbetat i förströelsedetaljen. Efter befrielsen hade hon arbetat tillsammans
med funktionärerna och förberett jordreformen och i byarna spelat med i komedier och satirer
som förlöjligade det gamla och lovordade det nya livet. Hon och de andra reste till Jen Ho
Chih som hon uttryckte det ”för att lära av massorna”. Hur ska vi kunna bli goda skådespelare
och skådespelerskor, frågade hon, om vi inte går till folket och får lära oss hur det arbetar och
tar exakt reda på hur det levde förut och hur det väntar att dess liv skall förändras? Jag har