Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

95
sedan. Men halva vår by kom aldrig tillbaka. Av vår grannfamilj begav sig sex iväg men bara
två kom tillbaka. De andra dog. Hela min farbrors familj dog. Vi fick 2½ acres jord i fjol men
naturligtvis blev det översvämning på hösten. När ordförande Mao sände ut uppropet om
frivilliga för att stoppa översvämningarna blev jag helt enkelt fruktansvärt upphetsad. Jag
gjorde mig två korgar och väntade på den dag arbetet skulle börja. Före befrielsen ville vi
också förhindra översvämningarna men Kuomintang ville inte tillåta oss det. I stället sprängde
de Gula flodens fördämningar och gjorde det hela ännu värre. Sen tog de ut bönder som skulle
reparera skadorna och de svalt och frös ihjäl. Vi visste att det skulle bli annorlunda den här
gången och det är det också.
Var han inte bekymrad för gården därhemma?
– Lagen för inbördes hjälp ser efter den och de tar inte en cent för jobbet. Regeringen gav
hans familj ett lån och vi slog ihop det med två andra familjers och köpte en oxe för att göra
det lättare för kvinnorna i arbetet.
En annan mönsterarbetare, Shih Fu-shan, en brun senig man hade ”Stå emot Amerika! Hjälp
Korea!” broderat i rött på sin vadderade krage. Han hade föregått med gott exempel och
hoppat i issörjan och arbetat under en snöstorm. En gång när hans arbetslag arbetade i lervälling
var korgarna så utslitna att leran rann ut hela tiden och bärarna förlorade halva innehållet
i korgarna på vägen. Han tog trots den hårda kylan sitt enda par långstrumpor och
började tålmodigt repa upp dem för att få tråd att laga korgarna med. En gång när det var
särskilt kallt hade han tagit sina egna vadderade kläder och bytt med en arbetare som bara
hade tunna bomullskläder. Hans arbetslag kom i medeltal upp till sju ton jord per man och
dag. Trots att han var en analfabetisk fattig bonde hade han en klar föreställning om syftet
med arbetet.
– Vi arbetar för allas bästa, sade han. Vi måste få vattnet att flyta där vi vill att det skall flyta
och hindra det från att flyta där vi inte vill att det skall flyta. På det sättet kommer vi alla att få
bättre skördar.
Jag frågade honom om han tyckte att idén med samarbete var en bra idé och om den kunde
utsträckas till arbetet i byarna.
– Naturligtvis är den bra, svarade han, och vi skall fortsätta med det. När vi kommer hem så
kommer vi att finna att vetet redan ligger i sädesbingarna och höstskörden är sådd. Tack vare
den ömsesidiga hjälpen kan vi helhjärtat gå in för det här arbetet. Vi behöver inte hålla på och
ränna hem i ett kör. Vi har lärt en massa av att samarbeta här och vi kommer att fortsätta med
det hemma i byarna.
På vägen tillbaka till Lo He och tåget såg vi tecken på hur den annalkande skörden förbereddes.
Den gula färgen hade krupit uppför nästan till sädesaxen. På gårdsplanerna drog oxar
tunga stenvältar runt, runt för att jämna och pressa ihop tröskplatsen där den mogna säden
skulle tröskas ut med primitiva slagor. På bytorgen såldes väldiga trätjugor med nästan
meterlånga skänklar och flätade bamburäfsor. Tjugorna skulle användas till att kasta kärvar
med och räfsorna till att räfsa samman den skurna säden på fälten. Om ett par veckor skulle
vetefälten förete samma sjudande aktivitet som dammbygget i Shih Man Tan fast kanske inte i
samma intensifierade form. Den skörd som nu nästan var mogen för skördefolkets skäror hade
räddats genom det arbete på att förhindra översvämningar som uträttats under vintern och
våren.
Den sista etappen i min flodresa var en trettiosex timmars tripp uppför Huai på en flodbåt från