Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

94
nade och skördeutfallet på denna jord fördubblat. Vattnet, som under århundraden har varit en
skoningslös tyrann, kommer att bli en nyttig tjänare.
Man ägnade stor uppmärksamhet åt att politiskt förbereda projektet. Sex byar med en befolkning
på 1.324 människor måste flyttas från det område där reservoaren skall ligga. Funktionärer
förklarade på massmöten meningen med hela projektet och hur det påverkade
miljoner människors liv. De försäkrade byborna att de skulle få mera och bättre jord i andra
områden och att de skulle få hjälp med att bygga nya hus. Delegater från de byar som skulle
bli deras nya hem kom och hälsade bönderna välkomna. När jordreformen hade genomförts
några månader tidigare hade regeringen reserverat jord för just det ändamålet. Då oxkärrorna
kom för att transportera bort dem och deras ägodelar gick byborna glatt till sina nya hem. Jag
mötte en gammal bonde som hade kommit för att se hur hans gamla hem hade förvandlats och
frågade honom hur det kändes att ha lämnat sin gamla by. Han svarade:
– Om vi kan rädda olyckliga människor på andra platser så betyder det verkligen ingenting att
vi måste flytta. Vad kan vi ha för svårigheter när vi har ordförande Mao och Kommunistiska
partiet? Det finns mycket för alla nu och när allt det här är klart – han visade med sin knotiga
hand på den stora bassängen som var svart av människokroppar och genljöd av deras arbete –
ja, då kommer vi att få mer än tillräckligt att äta.
Chefsingenjören Seng Cheng-mi i Shih Man Tan beräknade att 95 procent av jordbruket
utfördes för hand. Grävmaskiner och traktorer användes huvudsakligen för gradnings- och
vältningsarbeten. Den massiva dammväggen byggdes av jord och lera som fördes på plats av
oändliga rader bärare, som tömde sina korgar, sammanlagt flera ton i minuten, och sedan
krossades till en kompakt massa, hård som betong, av de traktordragna vältarna, vars järndubbar
sjunker djupt i jorden och leran och utövar ett maximalt tryck på varje kvadratcentimeter
jord. Djupt under dammens botten hade den ursprungliga grunden schaktats bort och
ersatts med hårt pressad lera för att motverka vattnets tendens att underminera dammväggarna.
Dessa väggar är tjugo gånger så tjocka vid bottnen som högst upp, med en mycket
måttlig stigning som är så avvägd att den på bästa sätt kan motstå översvämningsvattnets
attacker.
Mönsterarbetare Ma Fu-cheh var från en by som svårt hemsökts under hungersnöden 1942.
Han hade nominerats till mönsterarbetare på grund av den stora omsorg varmed han skötte om
sina lagkamrater och därför att han ledde dem till att hugga i medeltal fem ton sten var och
bära den 140 meter om dagen. Han var skrattretande lik en präst med sitt rakade huvud och
tättsittande vita vadderade krage. När jag frågade varför han jobbade så hårt, svarade han:
– Det är så enkelt. Före befrielsen hade vi mindre än en halv acre jord och var sex personer i
familjen. Vi var förtryckta. Nu är vi befriade och vi har egen jord att skydda. Översvämningarna
var alltid allvarliga i vår trakt. Under åratal fick vi ingen höstskörd. 1942 var allt
klart för tröskningen. Sädeskärvarna torkade på fälten när översvämningen kom och sopade
bort alltsammans. Vad som var kvar när vattnet försvann var rutten halm. Sedan blev det torka
och jorden blev för hård att plöja. I vilket fall som helst hade vi inget utsäde. Vi lämnade
jorden och stack iväg. Alla sex blev tiggare. Av de trettiosex familjerna i vår by stannade bara
fem kvar. Vi åt almbark, gräs och rötter. I en stad som låg sextio miles från vår by blev min
syster gift. (Av hans sätt att säga det framgick klart att hon sålts.) Men vi har aldrig kunnat
hitta henne sedan. I sju år vandrade vi från plats till plats, ibland fick vi små jobb men mest
tiggde vi. Sen fick vi höra att Röda arméns folk hade kommit till vår by och att de var bra. Vi
hörde att om de bor i en bondes hus hjälper de till att hugga ved och bära vatten. Vi hörde
också en del rykten om att jorden delades upp så vi beslöt att ge oss hem. Det var för två år