Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

92
förtryck i det förflutna, i dag kämpar det inte mindre kraftfullt mot naturkatastrofer”. Tre
månader efter oktoberdekretet hade tolv undersökningsgrupper begett sig till Honan och
planerat tio reservoarer i bergsdalarna och 226 dammanläggningar. 600.000 bönder organiserades
för de olika arbetena med att bredda flodfåror och förstärka fördämningar samt med
markkonservering, damm- och reservoarkonstruktioner. Arbetet hade redan börjat på tre av de
senare inklusive Shih Man Tan, som beräknades vara färdigt före översvämningssäsongens
början. Två experimentalstationer sattes upp för att undersöka de bästa typerna av träd och
gräs som skulle planteras längs flodstränderna och sås på nybyggda fördämningsvallar för att
binda samman jorden. Markkonservering och skogsplantering spelar en stor roll i de
långsiktiga planerna på att förhindra översvämningar.
Från Chengchow reste vi söderut med Peking–Canton-järnvägen till Lo He, den närmaste
järnvägsstationen till Shih Man Tan. Som alltid var tågservicen oklanderlig och tågpersonalen
mycket angelägen om de resandes komfort. Då vi närmade oss en station som var berömd för
sin rostade kyckling (som såldes på perrongen för 2 shilling styck) dånade en röst genom högtalaren
i våra öron: ”Kamrater, middag serveras på tåget. Det är inte som under Kuomintangtiden,
då serverade de bara utsugarna. Nu serverar vi folket. Det finns goda rätter från 2.500
dollar (mindre än 1 shilling) och många andra till låga priser. Om ni köper mat utanför tåget
utsättes den för luften och flugorna. Det är inte bra för er hälsa. Var snälla och sköt noga om
er hälsa, kamrater. Dessutom stannar tåget bara en kort stund på stationen och ni kan missa
det om ni inte är försiktiga. Restaurangvagnen är bara fem vagnar framåt ...”
Vägen från Lo He till Shih Man Tan steg sakta upp mot Fu Lienbergens utlöpare. Då vi
passerade från slätterna till bergen ersattes lertegelhusen av stenhus som lika naturligt smälte
in i berglandskapet som lerhusen passade in i slättlandskapet. Trots översvämningsåren
verkade folket ha det mycket bättre än i Anhwei. Alla var ordentligt klädda, barnen var
rödkindade och fasta i hullet. Framför oss på vägen gick en konvoj med grävskopor och
traktorer, som drog grävmaskiner och massiva vältar. I en by där de stannade för att fylla på
vatten kom hela befolkningen ut och inspekterade dem. Gubbarna gjorde kloka kommentarer
om vad de kunde uträtta, hundarna satt allvarliga på sina bakben och gäspade, barnen som i
början var skrämda klättrade snart över allt på dem, uttråkade åsnor och oxar som stod
tjudrade under de skuggiga pepparträden tycktes inte ha någon förkänsla av att dessa traktorer
representerade början till deras befrielse. Där vi körde bakom karavanen längs den slingrande
vägen lämnade bönderna sitt arbete på fälten och kom springande från alla håll för att se de
slamrande maskinerna.
När vi var några miles från Shih Man Tan kunde vi se röda sidenfanor som fladdrade som en
skogseld på avstånd. Hundratals mönsterarbetare med röda standar som deras brigader hade
vunnit hade gått ut för att möta oss med smattrande trummor, gonggonger och cymbaler. De
stämde upp dånande Teven för ordförande Mao, för världsfreden och internationell vänskap.
De nybyggda hyddorna i högkvarteret var täckta med paroller på kinesiska, ryska och
engelska: ”Fredsälskande folk i hela världen, förena er”, ”Förhindra Tysklands och Japans
återupprustning” och många andra. I skymningen några timmar efter vår ankomst ekade den
lilla bergsbyn av det nya Kinas sånger. Arbetarna återvände till de byar där de var inkvarterade.
De marscherade arbetslag efter arbetslag, brigad efter brigad efter de distrikt de kom
ifrån, de var klädda i lätta bomullskläder, spetsiga halmhattar med band under hakan, och
hade kraftiga vadderade stoppningar runt nacken och på axlarna som skydd mot bärstängerna.
Främst gick standarbärarna med brigad- och lagfanorna och sedan arbetarna tre i bredd. Först
kom de som använde skyfflar, sedan de som arbetade med korpar och sedan bärarna med sina