Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

91
Man måste tålmodigt förklara för dem att det här arbetet bara kunde klaras av fullt arbetsdugliga
män och kvinnor och 4.000 skickades hem för att hjälpa till med jordbruket.
En vecka efter mitt besök skulle säsongens arbete vid Suifloden vara färdigt, barackerna längs
kanalerna skulle monteras ner och bönderna åka hem till sina byar. Efter höstskörden skulle
de återvända för att bredda och fördjupa de redan grävda kanalerna och lägga ytterligare jord
på fördämningarna. För en lekman verkade det vara ett vackert arbete. Fördämningsvallarna,
hårt packade som cement, löpte horisontala som vattenpass så långt ögat kunde se. Kanalbädden
var jämn och ren, vattnet i den gamla flodfåran hölls i schack av en smal damm som
det skulle slås hål på så fort den sista kubikmetern jord schaktats bort från den nya kanalen. I
framtiden skulle vattnet flyta där ingenjörerna ville ha det och därmed minska den överansträngda
Huais börda. Med de muntra bondearbetarnas ”Hej-ho, vej-hej” forfarande ringande i
öronen lämnade jag Suifloden för att resa tillbaka till Honanbergen, väster om Peking–
Canton-järnvägen, där arbetet forcerades för att en reservoar i Shih Man Tan, som skulle
kontrollera vattenmassorna i Hungfloden, en av Huais farligaste tillflöden, skulle bli färdig.
Landskapets karaktär förändras blott lätt då man passerar från Anhwei till Honanprovinsen.
Under flera timmars tågresa breder slätterna ut sig som en väldig grön sjö med öar av persiko-
, mullbärs- och körsbärsträdgårdar. Men befolkningen verkar mera välmående. Jordreformen
har genomförts och på grund av befolkningsminskningen under hungersnöden 1942-43 fanns
det mera jord att dela upp än i andra områden. Praktiskt taget inga arbetsföra män syntes till
ute på fälten, däremot kvinnor och barn. Många av dem hade gamla gevär som medlemmar av
bymilisen. Avsatta godsägare och Kuomintangagenter som skickats från Formosa kan fortfarande
göra mycket skada, speciellt i byar där manfolket är borta vid floden. Från Chengchow
åkte jag tjugo miles till Hua Yen Kou där Chiang Kai-shek lät spränga fördämningarna i
Gula floden. Floden är en bra bit över en mile bred vid denna plats och även vid lågvatten
ligger dess vattennivå över de omgivande fälten. Ett svart marmormonument i en träpaviljong
står på den plats där general Liu Shih med en timmes arbete förstörde miljoner människors
liv. Monumentet har inte rests till minne av bönderna som förlorade sina liv utan till minne av
UNRR-Aingenjörerna som reparerade fördämningen. Det har en andäktig inskription signerad
av Chiang Kai-shek: ”Arbeta hårt, kontrollera översvämningarna”. Men någon har under
signaturen karvat ut en sköldpadda, det mest föraktade djuret i Kina. På andra sidan inskriptionen
finns ett långt hycklande uttalande av Chiang som ger en förvrängd redogörelse för hur
bräschen i fördämningen uppstod. ”Aret efter den japanska aggressionen i Kina”, står det,
”kunde inte Gula flodens fördämningar repareras. I juni 1938 bröt Gula floden genom fördämningen
vid Hua Yen Kou ...” etc. Men invånarna i byn bekräftade att ett 13 meters hål
hade sprängts med landminor och att de bönder som försökte sluta bräschen besköts med
kulsprutor. Då bönderna berättade sina historier gled djonker med fyrkantiga segel förbi på
floden och jordpackarlagen gav den sista avslipningen av de förstärkta fördämningarna, som
ytterligare hade förstärkts sedan UNRRA-ingenjörerna avslutat sitt arbete.
Honan hade lidit fruktansvärt av översvämningarna 1950 då en femtedel av den odlingsbara
jorden i provinsen hade stått under vatten och sex miljoner människor hemsökts. Sprängningarna
av Gula flodens fördämning hade slammat upp och paralyserat dräneringssystemet i
140 bifloder till Huai. Trots överflödet på vatten inom räckhåll fanns det praktiskt taget inga
reservoarer och mindre än en procent av jorden kunde bevattnas. Det enda sättet att bryta
serien av översvämningar, torka och hungersnöd var som den politiske ledaren i provinsen,
Chen Ching-ping, uttryckte det, ”att tämja Huai och förändra den från en skadlig till en nyttig
flod”. Och han tillade: ”Folket i Honan kämpade kraftfullt och framgångsrikt mot politiskt