Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

89
Förutom de 450 bokstäverna hade hon lärt sig tre nya sånger vid flodarbetet och därmed höjt
sin kulturella nivå, en sak som tas mycket allvarligt av arbetare och bönder i det nya Kina.
Ett stenkast från den nya kanalen låg en by där vi talade med en medelålders bondhustru,
Shao Ching-chieh. En gång hade hon någon obetydlig krämpa i ena benet, en kvacksalvare
stack en smutsig nål i hennes knä och infekterade det så att hon nu linkade omkring på
kryckor med ett förlamat ben. Vi satt ute på den soliga gårdsplanen bland primitiva jordbruksredskap,
kycklingar krafsade i gräset, en sugga grymtade i ett hörn och Shao Ching-chiehs
knubbiga dotter serverade oss te.
– Måste man fortfarande tala om översvämningar? sade hon när jag frågade om hon kunde
berätta något om vad som hände 1950. Om inte ordförande Mao hade varit är det alldeles
säkert att hälften av oss skulle ha svultit ihjäl. Om regeringen inte hade satt igång de här
arbetena skulle vi inte ens ha haft gräsrötter att äta, ännu mindre spannmål. Och så var det om
översvämningen. Det var i augusti och vattnet steg på natten ungefär en 2½ cm i minuten.
Cirka 1½ meter i timmen. Alla var ute före gryningen och försökte reparera fördämningarna,
men vad kunde vi göra? Jag var där med de andra, men det är mer än en by kan sköta. Snart
gav för- dämningarna vika, vattnet strömmade över dem och över all vår jord så långt man
kunde se. Hela vår skörd följde med vattnet precis som vi just hade skurit den. Mitt hus blev
skonat men andra stod till hälften under vatten. Under sex veckor var det så. Sen kom funktionärerna
och med dem kom mat. De visade hur vi skulle driva in stockar i vad som fanns kvar
av fördämningarna och fylla runt om och över med lera. Tills de kom hade vi bara ätit tunn
välling men sedan kunde vi äta ordentlig mat igen. Och när arbetet började i december fick vi
verkligen förstklassig mat igen. Hennes rödlätta ansikte mörknade och hon spottade föraktfullt
på marken när jag frågade om inte Kuomintang hade hjälpt under tidigare översvämningsår.
– Bah, sade hon. Det kom nog tjänstemän efter översvämningarna, men inte för att hjälpa. De
ville ha pengar och arbetare till tvångsarbete. Om vi inte betalade blev vi slagna och
arresterade och hotades att bli skjutna. Och om våra män togs ut fick de arbeta under piskor
och svalt och frös ihjäl. När vi fick höra att Kuomintangtjänstemän var i antågande gav vi oss
iväg och tog så mycket som möjligt av våra ägodelar med oss. De plundrade oss på vartenda
uns mjöl. En gång höll min bror på att mala och de tog till och med den handfull mjöl som
fanns i stenhandkvarnen. De här nya funktionärerna är hyggliga pojkar. De skulle hellre svälta
än att lägga fingrarna på något som är vårt.
På upprepade ställen längs fördämningsvallarna hade svarta tavlor satts upp på väl synliga
platser med en sammanfattning av dagens nyheter, skrivna med krita. Det var krigsnyheter
från Korea och notiser om utrikesministrarnas ställföreträdares möte i Paris, redogörelser om
framsteg i andra avsnitt av Huaiprojektet och nominerandet av mönsterarbetare i den egna
sektionen.
– Vi försöker hålla arbetarna så välinformerade som möjligt om vad som händer, förklarade
kommissarie Wang Feng-wu, och på så sätt bekämpar vi ryktesmakarna. När det här projektet
påbörjades spred hemliga agenter rykten att krig hade brutit ut och att vi mobiliserade folk att
gräva skyttegravar. En del sade att vi mobiliserade bönder som vi skulle sända till Korea och
andra spred ut rykten att det inte skulle bli några flera spannmålssändningar därför att Chiang
Kaishek avskurit järnvägsförbindelserna med nordost. Vi anordnade massmöten där vi
uppmanade alla att berätta de rykten de hade hört. Vi spårade snart upp den handfull agenter
som hade sänts hit för att störa arbetet. Men det bästa sättet att få bukt med sådana historier är
att ständigt tala om de verkliga nyheterna om vad som händer för arbetarna. Bönderna har nu
satt upp sina egna säkerhetsvakter och antispionage-enheter på arbetsplatserna. Vi gav dem en