Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

8
affärsman, som berusad hade kört ihjäl en kines, bara med att få sitt körkort indraget. I hundra
år har kineserna lidit oförrätter och stått ut med förolämpningar i tysthet. De hade ingen
regering i hemlandet som kunde ge dem självtillit, men tiderna har förändrats. Och kineserna i
Hongkong vet att tiderna har förändrats. Deras släktingar skriver och berättar och många ger
sig över gränsen till Canton för att se med egna ögon. En del engelska affärsmän – som ju var
de värsta missdådarna i det förflutna – inser att tiderna har förändrats men den engelska
administrationen, från den lägsta polistjänsteman till engelska utrikesdepartementet, handlar
och talar som om 1951 var 1840, det år opiumkriget bröt ut, eller 1900, boxarupprorets år, då
den engelska flottan kunde bombardera kinesiska hamnar och brittiska kanonbåtar efter behag
ånga uppför kinesiska floder för att under kanonhot påtvinga en demoraliserad regering
Foreign Office's politik. Kinesiska folkrepubliken kunde sopa bort engelsmännen från
Hongkong med en fingerknäppning, på halva den tid det tog för japanerna. Om engelsmännen
vore förståndiga skulle de förstå det och Foreign Office skulle instruera sina tjänstemän
därefter. Åtminstone skulle de garantera att kinesiska folket inte i fortsättningen får lära känna
den engelska politiken genom de tidigare palestinapolisernas knytnävar och batonger.
2. Järnvägar och järnvägsarbetare
Jag lämnade Hongkong med kulsprutesmattret av exploderande fyrverkeripjäser i mina öron.
Gatorna var beströdda med rött papper och svedda rester av miljoner smällare, luften var tjock
av krutrök och de smala gatorna ekade av deras skarpa smällar. De onda andarna sopades bort
för att lämna plats för ett gott nytt år. En fet affärsman i huset intill det jag bodde i gick med
jämna mellanrum ut i trädgården med en fet smällare i handen, tände den varsamt och väntade
med ett hjärtängsligt uttryck, vilket förvandlades till obeskrivlig glädje när den exploderade
med en tillfredsställande smäll. Från affärshusen hängde strängar med smällare likt väldiga
dragspel från balkongerna ner till marken och kedjeexplosioner dundrade genom gatorna när
någon satte eld på den nedersta. Tigerns år hade just lämnat plats för Harens när jag gick på
tåget till Kinesiska folkrepubliken. När tåget satte igång läste jag i en Hongkongtidning att
Kuomintangspåmän hoppfullt förklarade att alla tecken visade att Harens år skulle föra med
sig ett tredje världskrig.
Den upphetsade polisofficer som ”fångade” mig vid Kowloon-Kwantunggränsen lät mig
motvilligt gå fram till bommen vid Kinesiska folkrepubliken och där stod leende kinesiska
vänner, som hade sett intermezzot och först trott att jag skulle kvarhållas för gott.
Det finns inget genomgående tåg från Hongkong till Canton. Det engelska tåget stannar vid
gränsen. Passagerarna får hoppa av med sitt bagage och gå över till den kinesiska stationen i
Shamchun. Det var ovanligt många passagerare den dagen jag passerade gränsen, därför att
folk hade besökt sina släktingar på båda sidor om gränsen över nyåret. Jag kom ihåg de
kaotiska förhållandena och smutsen på Kinas järnvägar tidigare och var därför inte beredd på
att resan skulle förlöpa så angenämt från Shamchun till Canton. Alla platser i det nya Kinas
tåg är reserverade. Varje biljett som säljs är försedd med ett platsnummer så det blir ingen
trängsel och man slipper stå. Förr i världen kastade folk in sina knyten och sitt bagage genom
kupéfönstren och klättrade in efter dem. Platsbiljetter såldes av konduktörerna till priser som
berodde på efterfrågan och de som hade platsbiljetter hade företräde framför dem som hade
vanliga biljetter. Kuomintangsoldater kunde köra bort vem som helst från sittplatserna, även
om de köpts av konduktören. Om man var lycklig nog att ha fått en plats hade man snart fullt
med bagage runt sig och på knät sannolikt något barn, som kastats in i sista minuten. Tågen
gick hur som helst och sällan på bestämda tider. Folk kunde ibland få vänta i dagar. Kupéerna