Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

88
förklarade att hon arbetade ”som en djävul”. När hon skadade sitt ben och inte längre kunde
bära ville hon absolut ha lov att gräva hela dagen. En gång försvann hon några dagar och kom
tillbaka med nitton andra flickor från sin by. De blev ett mönsterarbetslag. Hon fick som
belöning en lång varm vadderad klänning.
Chang Shao-shen, en fattig bonde med bara en halv acre jord, ledde sin brigad i
analfabetskolan. Han bar en dörr från sitt eget hus ner till arbetsplatsen vid floden där den
tjänade som svart tavla. Han fick en läs- och skrivkunnig att undervisa sina lagkamrater på
frukostrasten och på fritiden. Han skapade slagorden ”Marken är vårt papper, fingrarna våra
pennor”, ”När det inte finns lampor så använder vi månen”. Han sporrade sina lagkamrater att
gräva mera och bära fortare med parollen: ”Om vi arbetar helhjärtat blir jorden guld”. För
närvarande är han praktiskt taget utan jord men han kommer utan tvekan att belönas när
jordreformen kommer till hans by.
Pei Hsing-hua, en tjugofyraårig kvinna med ett vackert brunt ansikte, var en av de märkligaste
bland de många mönsterarbetarna som jag mötte i Shao Hsi Chu. Hon var gift med en fattig
bonde men uttryckte sig klart och bestämt:
– Jag började arbeta vid Sui för mitt eget bästa, och jag är mycket tacksam att ordförande Mao
tänker på oss. Hälften av oss här skulle säkert ha svultit ihjäl om vi inte hade fått hjälp med
spannmål och arbete. Det är klart man samarbetar och arbetar hårt när det är för vårt eget
bästa.
Hon organiserade hälften av de arbetsdugliga kvinnorna i sin by till arbetet vid floden. I det
arbetslag på tolv som hon leder fanns en man, men han anmälde sig snart som frivillig till
Korea. (Jag antar orsaken var denna allvarliga och energiska unga kvinna, vars lag hade en
arbetstakt som få andra kunde tävla med.)
– Varför jag arbetar hårt? Därför att när Sui är tämjd kommer det att bli goda skördar och folk
får tillräckligt att äta. Det är därför vårt lag går upp tidigare än de andra och går senare till
sängs. Förr i tiden när översvämningarna kom drunknade människor, miljoner svalt och ingen
brydde sig om dem.
Hon beskrev hur hennes arbetslag ansträngde sig att lära sig läsa och skriva. Hon lånade några
läroböcker, tog med dem till arbetsplatsen och bad en som kunde läsa och skriva att komma
och lära dem.
– Att vara analfabet i dag är att vara blind med öppna ögon, sade hon. Jag frågade henne
varför hon arbetade så hårt med att skydda jord som fortfarande tillhörde godsägarna och hon
var mycket säker på sitt svar:
– Därför att snart kommer all jorden att tillhöra oss bönder som brukar den. Hon tillade:
– Godsägarna har tappat sugen nu. Förut skulle de inte ha låtit oss lämna byn, för det betyder
ju att de får mindre arbetskraft på sin jord. Nu vågar de inte säga ett ord. Den fattiga bondhustrun
Pei Hsing-hua, som aldrig gått en dag i skola, har nu lärt sig 450 bokstäver. Hon var
alldeles säker på framtiden och sin egen uppgift i den. Hon var klädd i en urblekt blå bomullsjacka
och korta tunna svarta byxor, med en grön kam i det kortklippta håret som den enda
eftergiften åt det kvinnliga. Hon kände väl till sin roll i lösandet av Kinas problem:
– Våra frivilliga gör motstånd mot Amerika och hjälper Korea vid fronten. Vi kan inte bege
oss dit, men vårt arbete på hemmafronten är nästan lika viktigt. Och vi kan övertala andra att
anmäla sig som frivilliga, sade hon leende (antagligen tänkte hon på den tolvte lagkamraten).