Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

en aktivitet som var glad och entusiastisk och som försiggick i ett fantastiskt tempo
87
Längs smala jordstrimmor som speciellt lämnats kvar i den ursprungliga markytan sprang
långa rader av bärare och klättrade sedan uppför fördämningsvallarna och tömde sina bägge
korgar med jord på toppen. Den pressades sedan på plats av pressarlagen. Då de återvände
brukade två nya korgar, som häktades på deras bärstänger, vänta på dem. Arbetarna var
organiserade i brigader på hundra eller flera i varje, brigaderna uppdelade i två bataljoner och
dessa i sin tur i arbetslag. Medlemmarna i arbetslagen turades om att gräva och bära. Varje
arbetare i detta avsnitt schaktade i genomsnitt fyra ton jord om dagen och bar det 65 meter
upp till toppen av fördämningsvallen. Han gick i medeltal åtta miles om dagen och bar halva
den sträckan mellan 35 och 45 kg jord i sina korgar. Ingenjör Chang Tso-ying log när jag uttryckte
min häpnad över det väldiga arbete som utfördes med träspadar, några korpar,
stensläggor, bastkorgar och bambubärstänger.
– Den mekaniska utrustning vi hade har vi slopat, den blev för dyrbar, sade han. Vi hade
några fem och en halv hästars Dieselpumpar. Vi använde dem ett tag men vi fann att de
pumpade trettiosex kubikmeter vatten i timmen, medan handskötta vattenhjul pumpade trettio
och vi kunde få bort fjorton kubikmeter med arbetslag utrustade med pytsar. Men kostnaderna
för en kubikmeter med dieselpumparna var desamma som 22 med vattenhjulet och 14 med
pytsarna. Vi installerade 220 vattenhjul och med några få pytsbrigader löser vi pumpningsproblemet
utan svårigheter längs hela den 21 miles långa sträckan av den nya kanalen. Det är
också ur social synpunkt bättre att ge våra pengar till bönderna, som så väl behöver dem, i
stället för att lägga ut dem på importerat bränsle.
På ett ställe underhöll oss en bondemusikkår med ett muntert urval av traktens folksånger som
spelades på trumpet, gonggong, trummor och ”seng”. Seng är ett egendomligt format
blåsinstrument med ett halvt dussin pipor av varierande längd och jag tror det enda instrument
i Kina som kan ge harmonier. Bönderna såg upp från sitt arbete och ropade ”Länge leve
ordförande Mao” till oss och böjde sig sedan över sitt arbete igen. ”Hej-ho, vej-lhej, hej-ho,
vej-hej” fyllde luften miltals framför oss och bakom oss. I en provisorisk halmtäckt smedja
höll kraftiga smeder på att förvandla högar med skrot till solida hackor:
– Belöningar åt mönsterarbetarna, förklarade ingenjör Chang.
I Shao Hsi Chu, som var högkvarter för denna arbetsstation, fick jag tillfälle att tala med några
bönder som av sina lagkamrater nominerats till mönsterarbetare. Där var Li Chin-tsai, en
kraftig tjugofyraårig fattig bonde, som kastat sig i en bräsch i fördämningen som orsakats av
våröversvämningarna. Trettio av hans kamrater hade följt hans exempel, andra hade pressat in
leran och bräschen pluggades igen. Jag frågade honom om han visste att det fanns maskiner
som grävde och planerade. Han svarade:
– Jag vet bara att vi inte har några maskiner så vi använder våra händer. Han hade sparat så
mycket under vinterns och vårens arbete att han tänkte köpa en åsna för den jordbit han fått
provisoriskt tills jordreformen genomförts.
Där fanns en liten sextonårig flicka, Yueh Ling, som knappast såg ut att vara så gammal. I
februari hade det fortfarande varit is på marken men diken måste grävas för att dränera bort
smältvattnet. Hon tog av skor och byxor och hoppade genom isskorpan ner i vattnet, ett
exempel som andra sedan följde. Senare anmälde hon sig som frivillig till Korea, men blev
inte uttagen.
En annan sextonårs flicka, Pan Hung-sha, hade tidigare varit tiggarflicka. En funktionär