Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

86
Om de begav sig till floden kunde banditer plundra deras familjer hemma. 6) De kanske inte
fick komma hem i tid till vårsådden och sommarskörden.
Nå, vi övertygade dem om att vi skulle bygga bostäder och om det regnade så mycket att de
inte kunde arbeta skulle de ändå få så pass daglön så att de inte behövde svälta. Vi garanterade
att vi skulle skaffa hjälparbeten åt familjerna hemma och även ge förskottsbetalningar. Vi
satte upp ackordslistor för alla slags arbeten som skulle utföras och klassificerade dem i fem
kategorier, beroende på vid vilket djup jorden schaktades, jord- eller stenslaget, den sträcka
och den höjd som jorden skulle bäras. Vi lovade bönderna att de fick utse sina egna löneutbetalare,
mäss- och inköpskommittéer och erbjöd oss att betala de första fem dagarnas lön i
förskott. För att skydda familjerna mot banditer lät vi varje by välja sin egen milis bland
kvinnorna och de gamla och gav dem vapen att försvara sig med och slutligen hjälpte vi dem
att organisera ömsesidiga hjälparbetslag bland dem som stannade hemma och som skötte sådd
och skörd för dem som arbetade vid floden.
– När dessa saker hade föreslagits och organiserats fick vi flera frivilliga än vi hade användning
för. Vi anställde 226.000 för flodarbetet och ytterligare en halv miljon organiserade vi
för arbeten med att gräva dräneringsdiken och brunnar. På sin fritid skulle de bistå de 350.000
gamla och sjuka bönderna, kvinnorna och barnen, som var organiserade i arbetslag för jordbruksarbetet.
I början betraktade alla arbetet vid floden som ett nödhjälpsarbete, vilket gav
bönderna något att göra och litet pengar att förtjäna fram till nästa skörd. Men när vi kommit
igång med arbetet började de förstå vad det verkligen innebar och efter många lektioner och
kurser fattade de snart att vi var på väg att göra slut på översvämningarna för alltid. När de
förstått det arbetade de med gränslös entusiasm. Och de kan redan se resultaten. Veteskörden
på 1,1 miljon acres jord är redan för första gången på fem år säkrad. Vårfloden kom och våra
nybyggda fördämningar höll, vattnet flöt där vi ville att det skulle flyta. Om vi bara får
normalt med regn i sommar kommer också höstskördarna att räddas. När nästa års arbete är
färdigt har vi löst huvudproblemet i hela området.
Nästa morgon fick jag se en del av arbetet, strövade omkring i tre timmar genom böljande
vetefält där arbetslag av kvinnor och barn gjorde marken i ordning för odling av kaoliang och
majs. Det första intrycket man fick av att se en sådan massoinsats av mänskligt arbete på ett
sådant väldigt projekt utan annat än handkraft är så starkt att man kippar efter andan. Vi steg
upp på en hög fördämningsvall och så långt ögat kunde nå åt båda hållen såg man tusentals
idoga mänskliga myror som grävde, bar, sjöng och trallade när de arbetade. De höll på med
den sista sjumilessträckan av en ny kanal, 3½ meter djup, 42 meter bred i botten och 185
meter uppe vid jordytan och försedd med en fördämningsvall, 3½ till 4½ meter hög. (Nästa år
skulle kanalens bottenbredd fördubblas.) Det var en symfoni av ljud och rörelser.
En stor del av arbetet utföres i arbetslag och kräver samordnade ansträngningar. Lagen som
pressar vallarna består av tio eller femton personer runt en 100-kilossten. De lutar sig tillbaka
på sina rep som skickar stenen högt upp i luften varefter de släpper så att stenen faller ner på
jorden. De sjunger för att de skall kunna arbeta i takt så att stenen flyger så högt upp som
repen tillåter och sedan faller direkt till marken. Bärarna, som travar från kanalbädden upp på
fördämningsvallen, har vardera två korgar jord som svänger på bambustången, och de sjunger
också för att gå i takt med dem som går före och efter. ”Hej-ho, vej-hej, hej-ho, vej-hej” med
accenten på hej och vej. Det sjöngs i olika rytmer av flera tusen röster och sånger
kombinerades med hackornas rytmiska rörelser, med pressarstenarnas rörelser upp och ner,
med pressarlagens svängande fram och tillbaka och raderna av halvspringande bärare. Allt
skapade tillsammans det mäktigaste intryck av mänsklig aktivitet som jag nånsin har upplevat,