Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

83
arméns soldater kunde allvarliga översvämningar förhindras. Medan bönderna kämpade med
översvämningarna höll Folkets befrielsearmé både norr och söder om Gula floden Chiangs
arméer stången och gick slutligen över till motoffensiv. Under tiden lämnades Huaidalen i ett
sämre tillstånd än någonsin och dess mellersta och nedre lopp paralyserades praktiskt taget
under översvämningssäsongen. När översvämningarna satte in var vattenvolymen fyra till fem
gånger så stor som flodens avlastningsförmåga.
Så långt om den politisk-historiska bakgrunden till Kinas översvämningar och torka. Det är
viktigt att också kasta en blick på de naturliga orsakerna.
Huai flyter upp i Fu Niubergen, väster om Peking–Cantonjärnvägen i Honanprovinsen.
Många av tillflödena är lugna, porlande bergsbäckar under största delen av året men de blir
dånande strömmar efter de häftiga regnen. I denna del av Kina faller det mesta regnet i juli
och augusti. Medelnederbörden i juli är 750 mm men ända till 200 mm kan falla på en enda
dag. Under de månader då man är i trängande behov av regn för sommarens skörd, från april
till juni, faller bara cirka 12 mm i månaden. Bergen stupar brant ner mot de böljande slätterna
som sträcker ut sig ungefär sex hundra miles österut mot havet och cirka åttahundra miles mot
sydost med som tidigare nämnts den mycket måttliga lutningen av tre decimeter på 1,8 km i
vardera riktningen. Under högvattensäsongen är vattennivån i Huai och många av dess
bifloder en bra bit över den omgivande marknivån och den hålls kvar i sin fåra bara genom de
fördämningar som man har arbetat på under århundraden.
Under översvämningssäsongen blir slätterna mättade med regnvatten, det grunda jordlagret
vilar på en nästan vattentät lerbas som är utomordentlig i konstgjort bevattnade områden men
farlig där det inte finns något dräneringssystem. Om fördämningsvallarna håller, levererar
bifloderna troget sitt vatten till Huai som för det vidare till Yangtse. Denna som själv är
uppsvälld av sitt eget översvämningsvatten kastar tillbaka Huaitillflödena. Vattenmassorna
strömmar tillbaka längs Huai och dess myriader tillflöden, krossar fördämningarna eller
svämmar över dem och sprider sig över tusentals acres. Små sjöar svämmar över och förenar
sig med andra sjöar. Ett halvt dussin sjöar bildar en väldig sjö i vilken isolerade byar höjer sig
här och där. Jordlagret blir snabbt mättat och vattnet ligger kvar i veckor och månader innan
det försvinner genom avdunstning. Detta är vad som händer i ”bästa” fall när alla
fördämningar håller vid vattnets ursprungliga framflytande men i praktiken är det vanligtvis
mycket mera vatten i Huaifloden än den kan föra till Yangtse och den flödar över sina bräddar
långt innan den mynnar ut.
Fyrtiofem procent av Huaiområdet är bergigt, återstoden böljande slätter. Det finns inga
dammanläggningar i området utom sjöarna vid flodens nedre lopp. I bergen har godsägarnas
planlösa nerhuggning av skogen och uppodling av bergssluttningarna orsakat erosion i stor
skala. Varje häftigt regn sköljer bort tontals jord från bergssidorna vilket slutligen slammar
upp flodbädden.
Efter de stora översvämningarna 1950 sade ordförande Mao att en radikal lösning måste sökas
på problemet Huai som, trots att den är mindre än Yangtse och Gula floden och ständigt
misshandlas av dem, som en tjänare tvingas foga sig efter två tyranners vilja, har blivit den
farligaste av alla Kinas floder. I slutet av 1950 bildades Huaiflodens kontrollkommission som
fick i uppdrag att utarbeta planer för en slutlig lösning av problemet. Som vi skall se innebär
termen kontrollkommission inte bara att man skall få översvämningarna under kontroll. Det
betyder inte bara att man skall kunna kontrollera hur mycket vatten som flyter vid en viss
punkt vid en viss tid, det betyder också att man skall utnyttja floden till stora bevattningsanläggningar,
få den att förse hela Huaidalen med elektrisk energi och öppna nya flodtran-