Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

80
sålde sina gårdar, sina redskap, hustrur och döttrar i en sista ansträngning att undkomma
olyckan och med hoppet att kunna köpa dem tillbaka igen när tiderna blev bättre. De åt sitt
utsäde, sina oxar och åsnor, den torra halmstubben på fälten och försökte till och med lindra
hungersmärtorna genom att äta själva jorden. Kuomintang lyfte inte ett finger för att hjälpa
dem trots att Chiang Kai-shek fick en speciellt fruktansvärd rapport av den reaktionäre
katolske biskopen Paul Yu-pin och många andra som byggde på ögonvittnens redogörelser för
katastrofen.
Jag såg två stora hungerkatastrofer 1942, i Honan och i Bengalen senare under året. I bägge
fallen var de direkta orsakerna naturkatastrofer och mänsklig vårdslöshet. Men att miljoner
bönder dog berodde på kriminellt vanstyre av engelska och indiska myndigheter i ena fallet
och av Kuomintangbyråkrater i det andra. Det militära läget tvingade de engelska myndigheterna
i Indien att vidta hjälpåtgärder i Bengalen eftersom de vid den tiden hotades av
japansk invasion. Men inte ens det överhängande japanska hotet mot Honan kunde förmå
Chiang att sända ett uns säd till de svältande miljonerna. De som försökte bege sig till Åttonde
linjearméns territorium där hjälp utlovades sköts ner med kulsprutor av Hu Tsung-mans
trupper. När japanerna sedan gick till anfall i Honan lade de beslag på de vitala Honanslätterna
nästan utan att behöva skjuta ett skott.
Varför är översvämningarna ett sådant hot i Kina ? Det finns många bidragande faktorer och
ett uttömmande svar kräver en smula orientering i Kinas historia och geografi. Politiken har
som vi skall se också spelat en avgörande roll i denna fråga. Bilden blir klarare om vi huvudsakligen
koncentrerar oss på Huaifloden som för närvarande utgör det största hotet och som är
den flod på vilken de största ansträngningarna i dag inriktas. Om vi tar oss stora friheter med
Kinas karta och utesluter hela västra Kina liksom Manchuriet i norr får vi något som ungefär
ser ut som en rektangel och som begränsas av Inre Mongoliet och Manchuriet i norr, sporadiska
bergssträckor i väster och havet i söder och öster. Rektangeln delas mitt itu från norr till
söder av Canton–Peking-järnvägen. I rektangelns centrum från väster till öster ligger Huaifloden.
Den ligger utbredd på kartan som ett fiskben, ryggraden är huvudfloden och de
hundratals fina benen på bägge sidorna representerar myriaderna av bifloder, myriader som i
norr nästan når fram till den mäktiga Gula floden och i söder nästan tangerar den inte mindre
mäktiga Yangtsefloden. Den areal som täckes av detta flodsystem utgör Huaidalen med
tjugofem miljoner acres odlingsbar jord och med en befolkning på femtiofem miljoner
människor. Det är en mycket fruktbar del med rik lössjord som frambringar väldiga skördar
av vete, ris, bomull, hirs och sojabönor i de tre provinserna Honan, Anhwei och norra
Kiangsu.
Under tre tusen år var Huai enligt mycket precisa kinesiska annaler en relativt hygglig flod.
Periodvis var den besvärlig men för det mesta flöt den stadigt i sin fåra till havet och dess
vattennivå låg betryggande under markytan. Men sedan började politiken spela in. År 1194
var kineserna i krig med Kins-folket som självt pressades av mongolerna från norr. Djingis
Kahn var en pojke på tjugo år vid den tiden men hade redan vunnit väldiga segrar och spanade
efter nya områden att erövra. 1194 regnade det oerhört och det var risk för att Gula floden,
som utgjorde Kinas norra gräns den tiden, skulle bryta sig ur sin fåra. Tiotusentals arbetare
skickades hastigt till den hotade punkten vid Yun Wu för att plugga igen utbrytningarna, men
Kins-folket gjorde anfall och drev bort dem. De såg i översvämningarna en oväntad allierad
som höll kineserna sysselsatta medan de ägnade sig åt mongolerna. De virvlande vattenmassorna
i den stora floden, gula och tunga av Mongoliets sand och av jord från de tibetanska
bergen, översvämmade sina bräddar och svepte söderut och strömmade ner i Huais otaliga