Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

79
den 14 oktober 1950 på ordförande Maos initiativ och som krävde en radikal lösning av det
ständigt återkommande problemet med Huaiflodens översvämningar. Under dessa fyra tusen
år har aldrig något radikalt försök gjorts att avlägsna översvämningsplågan. Bönderna offrade
i templen till traktens flodgudar och hoppades på det bästa. Myndigheterna samlade ibland in
skatter för motåtgärder mot översvämningarna men skatterna hamnade vanligen i de
korrumperade byråkraternas fickor.
Några mycket färska exempel räcker för att visa vad översvämningarna innebär för Kina. I
Hopeiprovinsen, där Peking och Tientsin ligger, översvämmades 1949 en areal på 5.500.000
acres varvid 10 miljoner människor, en tredjedel av befolkningen, drabbades. 1949 var ett
dåligt år, under ett normalt år påverkas två till tre miljoner människor och under det bästa år
som är känt åtminstone en halv miljon. ”Påverkas” är ett milt uttryck för folkets lidande.
Direkta förluster i liv genom drunkning är vanligen inte stora eftersom vattnet stiger relativt
sakta och byarna ligger så högt belägna som terrängen medger. Men marginalen mellan liv
och död i Kina är så bräcklig att förlusten av en skörd inom ett stort område betyder död för
miljoner människor och ekonomisk ruin för många fler miljoner såvida inte hjälp utifrån
anländer – och förr i tiden kom det aldrig någon sådan hjälp. Trettio eller fyrtio miljoner
kinesiska bönders försörjning hotas ständigt av översvämningar som betyder förlust av en hel
säsongs arbete och vanligtvis av böndernas hela förmögenhet. Varje säsong förbereds jorden
omsorgsfullt. Utsädet som ofta köpts med pengar som lånats av traktens godsägare har
omsorgsfullt såtts, höstgrödan har kommit upp och sommargrödan skall just skördas och
tröskas när översvämningarna kommer i juli eller augusti och sköljer bort sädeskärvarna och
de nya majs- och hirsfälten och förstör tiotals miljoner människors dagliga bröd.
Under de stora översvämningarna 1950 i de bägge provinserna Honan och Anhwei översvämmades
sju miljoner acres med en befolkning på tretton miljoner varvid åtminstone fem
miljoner ton säd förstördes eller gick förlorade. Före befrielsen skulle detta ha inneburit säker
svält för många miljoner människor men Folkregeringen gjorde något som aldrig tidigare
förekommit i Kinas historia: över en miljon ton säd transporterades snabbt till området och
ingen människa dog av svält. Medan den västerländska pressen skränade att miljoner ton säd
fraktades från Manchuriet till Sovjetunionen och tiotals miljoner bönder höll på att svälta
ihjäl, medan Truman och Hoover gnuggade händerna i hopp om att kunna köpa sig tillbaka till
Kina med sädesleveranser, iltransporterades vete och hirs från Manchuriet med tåg och båt till
de utsatta områdena. Folk led och var hungriga men ingen dog av svält, som jag senare kunde
konstatera vid ett besök 1951 i de värst härjade områdena.
Översvämningarna följdes vanligen av sjukdomar samt torka och hungersnöd. De stagnerande
vattenmassorna var en utomordentlig utkläckningsplats för moskiter som spred malaria och i
vissa delar av östra Kina även elefantiasis. Det fanns inget reservoarsystem vari vattnet kunde
hållas kvar. De få primitiva fördämningarna hade vanligtvis sopats bort och sedan vattnet
runnit bort eller avdunstat satte torkan in. Den allvarligaste torkan under senare år förekom i
Honanprovinsen 1942 och 1943 då mellan tre och tio miljoner människor enligt olika beräkningar
dog. Kuomintang gjorde inga försök att hjälpa folket som drabbades av en kombination
av översvämning, torka och gräshoppssvärmar. Jag besökte området då och såg tiotusentals
levande skelett stappla längs vägarna och dö vid vägkanterna. Det fanns inte en sädesbrodd
eller ett grässtrå på den bruna marken, på tusentals acres inte ens löv eller bark på träden. Allt
som kunde smältas av människans mage hade för länge sedan ätits upp, inklusive bark, torkat
gräs och löv som såldes som livsmedel på torgen i byarna. En stor utvandring från de härjade
områdena började och miljoner bönder lämnade sina hembyar för att aldrig återvända. De