Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

7
och att de såg fram mot en period av fredlig handel. Engelsmännen har visat sin tro på framtida
handel och välstånd genom att uppföra flera ståtliga tio- och tolvvåningskomplex av vit
sandsten på högt belägna platser över hela ön.
De mer allvarligt inriktade engelska affärsmännen såg mycket bättre utsikter för handeln med
Kina än någonsin förut. Direktören i Butterfield & Swires rederiavdelning hade till exempel
bara beröm för det sätt varpå det nya Kina hade avskaffat ohederlighet och korruption.
– Förr i världen, sade han, när ett av våra fartyg korn till Shanghai eller Tientsin måste vi ta
emot och underhålla ett trettiotal tjänstemän ombord och alla måste ha mutor, från hamndirektören
som ordnade dockningen till stuvarbasen som hade hand om lossningen. De hade
med sig sina fruar och älskarinnor ombord och väntade att få mat och sprit. Hälften av lasten
stals. Och vi måste betala enorma försäkringsavgifter om vi ville ha våra fartyg snabbt lossade
och lastade. I dag kommer en tjänsteman ombord. Det är inte fråga om mutor och underhåll.
Han ser på fartygets papper och konossement och formaliteterna är färdiga på en halvtimme.
Fartyget lossas och lastas och kan avsegla igen på hälften så lång tid som under Kuomintangtiden.
Det förekommer inga stölder. Och vi vet precis vad det kostar. Kommunisterna har så
långt vi kan se gjort rent hus med ohederlighet, korruption och ineffektivitet.
Märkliga ord från en stor affärs-”taipan”.
Hongkongs magiska hamn var packad med fartyg från alla nationer, från de iögonfallande
kinesiska djonkerna med sina lilafärgade segel till ett franskt trupptransportfartyg, som
hämtade trupper till Korea. Hamnen vimlade av små båtar, som pilade fram och tillbaka
mellan kajerna och fartygen, som de lastade och lossade. Djonker och sampaner hade med sig
proviant från fastlandet och lastade bensin, mediciner och andra nödvändiga artiklar för Kina.
Liksom Macao får Hongkong mycket av sina färska matvaror från fastlandet. De milslånga
kajerna är som myrstackar och folket i båtarna är traditionellt glättigt. Skämt och skratt ekar
längs kajerna när de lossar kycklingar och ägg, grisar och fisk, kål och apelsiner och halar
ombord sina stöddiga lådor och balar, tunnor och Tårar med varor för städerna på fastlandet.
Varenda kinesisk stad tycks spricka upp i sömmarna av verksamhetslust och så snart man
kommer ut från de engelska affärskvarteren och klubbarna är Hongkong också en kinesisk
stad, men ingenstans får man ett livligare intryck av kinesiskt liv än bland sjöfolket och
hamnarbetarna längs kajerna.
Den engelska polisstyrkan i Hongkong består huvudsakligen av poliser som har tjänstgjort i
Palestina och som är erfarna i att som man sade mig ”hantera infödda”. Det vill säga, de har
fått inhamrat i sig rasteorin att judar och kineser är underlägsna varelser som alltid måste läras
att bli medvetna om sin ställning och respektera den vite mannen. Polischefen är berömd för
sin skicklighet att från en bil som kör med 70 kilometer i timmen slå en kinesisk cyklist i
marken för någon verklig eller påhittad förseelse mot trafikreglerna. En konstapel hoppar ur
bilen, släpper ut luften ur cykelringarna och tar pumpen, som vederbörande bara får tillbaka
om han personligen infinner sig på polisstationen och betalar böter. Man kan se på sättet hos
de tidigare hjältarna i Palestinas polisstyrka att de är medvetna om sin historiska roll att lära
475 miljoner kineser fortsatt respekt för den vite mannen.
En sak som mer än något annat kan störa den period av fredliga förbindelser, som jag tror
både det nya Kina och de engelska affärsmännen ser fram mot i Hongkong, är den skymfliga
behandling som kineserna ständigt får utstå från engelska tjänstemän och poliser. Den minsta
förseelse som en kines begår, enligt den engelska rättvisan sådan den tar sig uttryck i Hongkongdomstolarna,
bestraffas med pisk och prygel. Å andra sidan straffades en engelsk