Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

78
med ökad skicklighet. Vid femtio års ålder i vanliga arbeten och fyrtiofem i tunga eller
riskfyllda arbeten, kan kvinnliga arbetare pensioneras med en pension vars storlek varierar
från 35 till 60 % av lönen vid pensionsålderns inträdande. (För manliga arbetare inträder
pensionsåldern vid femtiofem och sextio år.)
Barnkrubbor, daghem och småskolor på fabrikerna garanterar att modern befrias från den
ångest hon var offer för tidigare, då hon gick i evig skräck för att förmännen skulle upptäcka
hennes barn gömt under vävstolen eller var rädd att gå hem till sitt eländiga kyffe och finna att
barnet hade svultit ihjäl eller kvävts. I dag arbetar hon tryggt i medvetandet om att hennes
barn är i goda händer, får mat på bestämda tider och leker i ett rent daghem eller går i skolan.
Moderskapet betraktas som en ära och barnen som nationens skattkammare och det finns
preciserade lagar som skyddar denna uppfattning. I juli 1951 tillkännagavs att i nordost skulle
varje industrianläggning där det fanns mödrar med sammanlagt mer än tio barn åtminstone en
barnkrubba anläggas och där det finns mer än tjugo barn mellan tre och sex år måste en
kindergarten dessutom sättas upp. Alla kostnaderna skall bäras av fabriksledningen. Nordöstra
Kina har gett ett exempel som snabbt kommer att följas i det övriga Kina.
De kinesiska kvinnornas kamp och seger och de resultat som uppnåtts två år efter befrielsen
måste ge impulser åt kvinnorörelser i alla länder men framför allt i Asien, där hundratals
miljoner kvinnor fortfarande lever i feodalt elände och slaveri. I Japan, där kvinnornas
ställning är likadan som i Kina före befrielsen, där svältlöner och ruinerande arrenden och
skatter gör det omöjligt för fattiga familjer att livnära sina barn, förekom två miljoner aborter
1950, enligt en rapport från japanska hälsovårdsministeriet. Samma år såldes hundratusentals
flickor av sina föräldrar till slaveri och prostitution. Enbart Tokio har 300.000 prostituerade.
Men kvinnorna i Japan, Indien och andra länder i Asien och Mellersta östern börjar få upp
ögonen för de exempel som ges av Wu Chang-ying, Li Hsing-ke, Sun Yu-ming och de andra.
10. Översvämningspolitik
Så långt tillbaka som det finns historiska belägg för och enligt vad de äldsta legenderna
berättar om har Kinas största och ständigt återkommande gissel varit översvämningar och
hungersnöd. Torka följer översvämning och översvämning följer på torka. Under dåliga år
kommer båda delarna. De följs tätt i hälarna av hungersnöd som skördar miljoner människors
liv. En av de mest berömda hjältarna i Kinas historia är Yu den store, ”den store” därför att för
mer än 4.000 år sedan under Shundynastin kämpade ingenjör Yu mot översvämningarna. Han
utförde väldiga arbeten med dräneringskanaler och byggde hundratals miles fördämningar
längs Huai-, Yangtse- och Gula (Kinas sorg) floderna. Hans far var också ingenjör men
misslyckades i sitt arbete och landsförvisades av kejsar Shun. Yu däremot hade så strålande
framgång att han kallades till kejsare av Shun när denne kände att slutet nalkades. Enligt de
kinesiska urkunderna blev ingenjör Yu kejsar Yu vid nittiotre års ålder och härskade till sin
död sju år senare. Under hans regeringstid fortsatte de stora fördämningsarbetena. Mycket
legendariskt stoff har byggts upp kring Yu, som till exempel att han med övernaturlig hjälp
sprängde pass genom bergen men det faktum att dessa legender lever kvar och att han än i dag
hedras som den store ingenjören-kejsaren den där kämpade mot översvämningarna är en måttstock
på de oerhörda lidanden som de periodiska översvämningarna av de stora floderna
åsamkat Kinas folk.
Gula floden och Huai har tidigare varit de farligaste men under senare år har Huai överträffat
alla andra floder som den värsta skadegöraren.
4.148 år har förflutit mellan Yu den stores död och det dekret som Folkregeringen framlade