Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

75
efter hans bröllop med Madame Chiang.
Då industrin började göra vissa hugg i Kinas feodala struktur, mjukades den sociala kodexen
upp så mycket att kvinnorna tilläts arbeta som halvt om halvt slavar i textil-, matt- och tobaksindustrierna
i storstäderna. De fick bara utföra det lägsta arbetet och hade inga som helst
utsikter att avancera till kontors- eller tekniska arbeten. De var utlämnade på nåd och onåd till
varje förman som ville våldta dem och ofta nog var det förmännen som tvingade ut dem i
prostitutionen och håvade in förtjänsterna.
Flickor började i fabrikerna vid åtta års ålder. Under de första tre till fem åren fick de ingen
lön. De var ”lärlingar” och hade tur om de fick en handfull hirs eller ris att äta under en
arbetsdag på upp till fjorton timmar. När de blev äldre och fick lön gick pengarna till deras
familjer som hade direkt intresse av att hindra dem från att gifta sig. Giftermål betydde att
hela förtjänsten skulle gå till mannens familj. I varje fall betydde äktenskap nästan alltid
sämre avlöning, och graviditet innebar om den uppmärksammades av förmännen vanligtvis
avsked. Flickor gifte sig i hemlighet och när de blev gravida snörde de sina magar hårt för att
ingenting skulle märkas. De arbetade ända till dagen och ofta till timmen för födseln. Ingen
hade råd att förlora en hel månads lön som drogs av för en enda dags frånvaro. Naturligtvis
blev de sjuka och dog ofta i barnsbörd vid barnets födelse eller av blodförgiftning efteråt. (Vid
undersökningar som gjorts i industridistrikt visar det sig att mer än hälften av de undersökta
kvinnorna lider av underlivsrubbningar på grund av försök att dölja graviditet eller på grund
av att barnen fötts utan hjälp eller med vårdslös hjälp och på grund av bristande vila efter
förlossningen).
I många fall födde kvinnorna sina barn utom äktenskapet på grund av den ekonomiska förlust
det innebar för en kvinnlig industriarbetare att gifta sig. Modern hade då inga anspråk på
fadern, det fanns ingen svärmor som kunde se efter barnet och modern kunde inte komma från
arbetet. De kunde låsa in barnet hela dagen i sina rum i fabriksbarackerna och riskera att
svälta ihjäl dem, eller smuggla in dem i fabrikerna, som många av dem gjorde, där de på det
mest fantastiska sätt lyckades mata dem i hemlighet. Många måste överge sina spädbarn och
under Kuomintangs sista ockupationsår i Shanghai hittades 6.500 nyfödda på gatorna.
Tiotusentals andra måste ha dött av svält, vilket hände varje år i varje by och stad som en följd
av det monstruösa sociala och ekonomiska systemet. Kinesiska mödrar älskar sina barn lika
lidelsefullt som andra mödrar. Själva den svårighet varmed de bringas till livet och det lidande
som det kostar att hålla dem vid liv, gör att de älskar dem som överlever dubbelt. Men ytterst
få arbetar- och bondefamiljer hade någon glädje av familjelivet omgivna som de var av
elände, död och svält. Många mödrar ställdes ofta inför det fruktansvärda dilemmat att vara
tvungna att sälja ett barn för att kunna skaffa mat åt ett annat.
Sådana var de förhållanden som eldade Kinas kvinnliga revolutionärer och fick dem att
uthärda vilka svårigheter och faror som helst i deras dubbla kamp för sin egen och sitt lands
frihet. Jag har talat med många kinesiska kvinnor, bondkvinnor, fabriksarbeterskor och
rynkiga gummor med små snörda fötter och bett dem nämna en lycklig dag i sina liv. Ibland
fick jag svaret: ”När min son kom hem helbrägda från armén.” Men i nio fall på tio svarade
de: ”När Befrielsearmén kom till vår by”, ”När jag första gången fick höra talas om de nya
äktenskapslagarna”, eller ”När jag fick min egen jordbit”. De hade inga lyckliga dagar i sina
liv före befrielsen. De dagar som framstår som lyckliga märkesdagar i Västerlandet hade
ingen sådan innebörd för Kinas kvinnor.
Bröllopsdagen? Den betydde att kvinnan gifte sig med en person hon aldrig hade sett förut
och såldes till slaveri. Skoltiden? Inte en kvinna på tjugo gick i skola. Födelsedagen? En dag