Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

74
majoriteten av Kinas kvinnor hade det tio gånger fruktansvärdare.
Från vaggan till graven var de ovälkomna, föraktade varelser, vars uppgift var att bli slavar åt
andra slavar, att kastas till en bordell eller i diket eller floden, allt eftersom ödet hade bestämt.
I bästa fall kunde en kvinna hoppas bli en rik mans leksak men riskerade då alltid att bli bortkastad
eller krossad lika plötsligt som ett barn slår sönder den leksak det tröttnat på. Om en
flicka föddes betraktades det i och för sig som otur och det var lika vanligt att flickebarn
stryptes och dränktes i Kina som att valpar och kattungar dränks i Västerlandet. Det var
vanligt att en flicka tidigt lovades bort till någon pojke eller man som hon aldrig sett och till
vilken hon sedan flyttade för att leva resten av sitt liv som slav åt sin svärmor och make. Hon
blev en integrerande del av den nya familjen och kunde inte vända tillbaka hem. För en bonde
innebar ett flickebarn att han måste lägga av en stor del av inkomsten eller låna av godsägaren
för att skaffa henne en hemgift när hon skulle gifta sig. I annat fall kunde han sälja henne som
slavflicka för några säckar säd om hon var attraktiv. Om dottern var vacker och föräldrarna
inte ville skiljas från henne brukade godsägaren finna på något sätt att få fadern i sitt våld och
tvinga honom att lämna flickan i stället för pengar han var skyldig.
Hur hårt och grymt hennes liv än var måste flickbruden stå ut med det. Om mannen dog
kunde hon aldrig gifta om sig. Om hon vågade göra uppror mot sed och bruk och gifta om sig
skyddade lagen hennes släktingar om de dödade henne för att rädda familjens goda namn. Om
en flickas ”trolovade” dog kunde hon tvingas ”gifta” sig med hans minnesaltare, blev änka vid
”giftermålet” och fick tillbringa sitt återstående liv som slav åt ”mannens” familj. Hon hade
inga egna pengar eller ägodelar och åt vanligen vad som blev över när den övriga familjen
ätit. De flesta godsägare hade ett halvt dussin slavflickor eller svärdöttrar i sina hushåll där de
utförde tjänstefolkets sysslor. Slavflickorna behölls vanligen tills de var femton eller sexton år
och såldes sedan som älskarinnor eller till bordellerna. De betraktades som billiga handelsvaror,
en vara som en fattig bonde inte hade råd till men som godsägarna kunde förvandla till
klingande valuta genom att bara låta dem ”växa upp och förränta sig” samtidigt som han fick
billig arbetskraft. Om en flicka blev gift med en godsägare eller rik köpman hade hon ingen
rätt att ta ut skilsmässa och måste undergivet acceptera så många andra hustrur och älskarinnor
mannen hade råd med. Då hon blev äldre måste hon uthärda de yngre älskarinnornas
förolämpningar och om hon protesterade alltför mycket löpte hon risk att bli förgiftad.
Eftersom godsägarna kontrollerade domstolarna kunde de göra sig av med icke önskvärda
hustrur utan större risker. (Under de anklagelsemöten som följde efter jordreformen förekom
många fall där kvinnor från godsägarnas hushåll anklagade dem för att ha mördat hustrur och
älskarinnor.) Även om en kvinna blev lyckligt gift hade hon ingen chans att delta i det
offentliga eller sociala livet och hon följde aldrig med sin make vid offentliga tillställningar
utom i några undantagsfall i kuststäderna.
Madame Chiang Kai-sheks offentliga uppträdanden angreps hätskt i ledande Kuomintangkretsar.
Det var bara på grund av att de ”moderata” kunde bevisa Madame Chiangs glamourvärde
när det gällde att få in dollar från Amerika och pund från England som hon kunde
posera som offentlig figur. Olyckligtvis kommer nog beundrarna av den tidigare shanghaigangstern
och mycket omtalade metodistkonvertiten Chiang Kai-shek och hans amerikauppfostrade
metodistiska hustru, Madame Chiang, att finna det rätt svårt att förena det illustra
parets kristna hänförelse med det faktum att Chiang då de gifte sig redan hade tre lagvigda
hustrur. Modern till hans äldste son, Chiang Ching-kuo, bodde i Chekiangprovinsen, modern
till den yngre sonen Chiang Wei-kuo var i Japan och hans första hustru bodde i Lanchow i
Kansuprovinsen. De tillhörde jämte ett antal älskarinnor Chiangs hushåll vid olika perioder