Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

71
på natten. Sjukvårdarna undersökte den sårade pojken. Han tycktes vara ett hopplöst fall och
sedan de lämnat litet medicin och bandage gav de sig iväg. Patienten kunde inte röra sina
käkar men Li Hsing-ke gav honom mjölk som hon droppade från en trasig kopp ner på hans
tunga och sedan ner i strupen.
En överraskande ny värld öppnade sig för henne. Tunneln från hennes ”kang” ledde till en
större tunnel som gick flera miles under jordytan till nästa by och sedan vidare till nästa, och
sannolikt ännu längre. Det visste hon inte. I små redutter låg andra sårade gerillasoldater och
hon började laga mat och sköta dem också. Hon tillbragte sin tid med att krypa genom
tunnlarna från sin egen skyddsling till andra patienter, lagade mat till dem i sitt kök och bar
den till redutterna, vilket var dubbelt besvärligt för henne med hennes små snörda fötter.
Hennes egen patient kunde inte förflyttas och hans huvud måste ligga alldeles stilla. I åtta
månader tog hon aldrig av sig kläderna, hon skötte honom som ett barn dag och natt, tvättade
honom, bytte hans linne, lade om hans sår och matade honom.
– Jag kunde inte sova, sade hon. Jag var så rädd han skulle dö. Jag kände gång på gång under
natten med handen framför hans mun om han andades. Efter åtta månader kunde pojken sitta
upp och slutligen föras från sängen till det underjordiska ”sjukhuset”. Sedan ägnade hon all
sin tid att se efter de andra sårade och lagade mat på olika ställen för att inte väcka misstankar
hemma hos väninnor i de andra två byarna som tunneln gick till. Allt som allt räddade hon sex
nästan döda män och tjugonio andra. Ingen patient gick förlorad för henne.
– Och efter befrielsen, slutade hon, gav de mig det bästa huset i byn och när jordreformen
genomförts envisades de med att ge mig den bästa jordbiten. Jag har ett hus med tre rum och
riktigt glas i fönstren. Li Hsing-ke representerade sitt distrikt vid den första allkinesiska
kvinnokongressen och blev en av de främsta ledarna i Ömsesidiga hjälpverksamheten i sitt
distrikt. Den första pojken hon räddade har ”adopterat” henne som sin mor.
En hjältinna av annan typ är Sun Yu-ming, ett tjugotvå års flickebarn med blixtrande ögon
och ett illmarigt leende och –som japanerna snart fick erfara – med ett uppfinningsrikt huvud.
Japanerna hade en förläggning några få miles från hennes by. De gjorde ofta räder, dödade
männen och våldtog kvinnorna. När Sun Yu-ming var fjorton år anslöt hon sig utan moderns
vetskap till kvinnornas illegala milis. Hon brukade träna sig att löpa varje morgon, tills hon
blev mycket snabb på långa distanser. Sedan lärde hon sig hantera gevär och pistol. Eftersom
kulorna var mycket dyrbara var till och med hennes första övningsskott riktat mot en japan.
Hon lärde sig sköta granatkastare och att lägga minor – det var i minläggning som hennes
konst blommade upp. Hon studerade
fiendernas vanor och de vägar de använde och övade sig om nätterna i att lägga ut minor. Hon
behärskade sju olika typer, visste precis med vilka mellanrum hon skulle lägga dem och på
vilka djup tryckminorna skulle placeras för trupper till fots och till häst, och hur hon skulle
lägga dem i kedjor för att de skulle få största verkan mot de japanska marschkolonnerna. När
japanerna började använda mindetektorer lurade hon dem genom att använda minor utan järn.
Detektorerna var odugliga mot hennes porslinsminor, som var fyllda med skarpa stenar och
mycket gott, svart krut. Hon organiserade många av byborna att hjälpa till med att göra och
lägga minor. Under sina första sex månaders arbete med minorna dödade hon sex japaner och
gjorde sin by till en farlig plats för fienden att beträda. Hon utvecklade en särskild teknik att
närma sig en japansk vakt och låtsades flirta med honom. När han blev intresserad började
han följa efter henne. Hon började springa framåt och ledde in honom på en stig där det fanns
en välplacerad mina. Sedan sprintade hon plötsligt så att hon kom undan explosionen.